I förra veckan låg jag i vattnet utanför Rödhamn och vinkade hej då till Ålands sjöräddningssällskap. Det låter nog konstigt, de borde rädda mig kan man tycka.

Det gjorde de också, men först efter att ha dragit iväg och låtit mig ligga ensam ett tag och fundera över livet.

Man får göra mycket som journalist, det är ett som är säkert. Och det är något alla våra sommarvikarier brukar säga när de slutar – att det roligaste är att inte veta hur en dag kommer att se ut, och att man kan hamna precis var som helst med vem som helst.

Jag blev upplockad lite senare, precis enligt plan. Och om det här står det mer om i tidningen framöver.

I dag, när den här gluggen publiceras i tidningen, har jag torkat, är ledig och tittar förmodligen på OS.

På tisdag firar jag ytterligare en födelsedag och det är en himla tur, vi vet alla vad alternativet är. Förra året fyllde jag jämnt och det firades som sig bör. Men i år, i år nöjer jag mig med en kram av barnen och en lugn kväll med vänner på en restaurang. Det är lika fint det.

När jag fyller år brukar det kännas som att sommaren lider mot sitt slut. Det vinkas hejdå till sommarvikarie efter sommarvikarie, ordinarie personal kommer tillbaka med bruna ben, barnens skolstart ska planeras och det börjar bli mörkt ute.

Men helt slut är sommaren inte. Vi har några veckor kvar att njuta av och precis det ska jag göra den här veckan.

Sedan ska jag komma tillbaka till redaktionen, sätta mig ner och skriva om den där dagen förra veckan som jag spenderade med sjöräddningssällskapet.

Det är något vemodigt över augusti, men det är förmodligen den månad som jag tycker absolut bäst om. När jag var liten för att jag fyllde år, nu för att det fortfarande är sommar men ändå snart dags för omstart. Och det, det är jag snart redo för.