Tuggummi ska ha en hel del positiva effekter på våra tänder och vår munhälsa. Det stimulerar salivproduktionen, som i sin tur hjälper till att skölja bort skadliga syror och bakterier. En fräschare andedräkt på köpet är inte heller helt fel – och känslan i munnen efter en stunds tuggande är alltid rätt fräsch.

Trots dessa uppenbara fördelar har jag emellertid aldrig varit någon större tuggummituggare. Antalet gånger jag själv köpt ett paket tuggummi kan nog räknas på mina tio fingrar.

När någon i min närhet dragit fram ett paket och frågat ”ska du ha?” har jag dock alltid varit snabb med fingrarna. Och på senare tid har detta erbjudande i det närmaste blivit konstant.

Det är nämligen så att min bordsgranne Fredrik sedan en tid tillbaka gjort det till en grej att upprätthålla en öppen buffé med tuggummin. Kostnadsfri och utan att man som användare behöver känna något som helst dåligt samvete över sitt bruk.

Det har fått mitt tidigare mycket begränsade tuggummituggande att nå närmast missbrukarliknande nivåer – åtminstone när jag är på jobb.

Vissa dagar är jag utan vidare uppe på tvåsiffrigt antal tuggade tuggummin. Som brukare är ju den bästa tiden av ett tuggummis livslängd de första 30 sekunderna och möjligen lite längre än så beroende på tuggummi. Det är då tuggummit avger den där smaken som får det att kännas som att man precis stoppat in en godis i munnen.

Det har till och med hänt att jag ställt mig upp från min arbetsplats för att gå på toaletten och på vägen dit tagit ett tuggummi. För att två minuter senare, på vägen tillbaka, ta ett nytt och dumpa det gamla i Fredriks sopkorg. Den gången fick mitt bruk visserligen ett påpekande, men ändå ett påpekande med glimten i ögat som gör att jag absolut känner att mitt beteende kan fortsätta.