Det är lördag och jag och tolvåringen sitter med skolböckerna. På kommande är tre prov fördelade över en dryg vecka och för att undvika korvstoppning i sista stund (och för att han tillbringar de flesta vardagskvällarna på fotbollsträning) viker vi en del av helgen åt skolarbete.

Att förhöra honom inför proven är även bra repetition för en medelålders hjärna – någonstans längst bak i mitt huvud finns nämligen kunskap som verkar ha fallit i glömska. I fjol fick jag till exempel uppdatera mig om hudens uppbyggnad, antikens Grekland och vattnets egenskaper. Just nu ligger fokus på böjningar av engelska verb. Matten överlämnar jag däremot med varm hand till sambon.

Vi bor i ett av de bästa utbildningsländerna i världen, men samtidigt vittnar många unga finländare om stress och prestationsångest. Det gör mig nyfiken på vilka vägar andra länder valt.
 

Två närstående barn berättar om en vardag utan läxor och prov vid en kommunal skola i Köpenhamn. Deras skola fokuserar på grupparbeten och muntliga presentationer och gör ständigt utflykter till platser som knyts ihop med undervisningen.

Jag googlar Danmarks Pisaresultat. I matematik är poängen högre än Finlands. Danskarna lär sig alltså de också, men på ett annat sätt än det vi är vana vid. De två länderna har vidare ungefär samma resultat i läsförståelse medan Finland har bättre resultat i naturvetenskap.
 

Jag tror på att repetition är bra för att få kunskapen att fästa i långtidsminnet. Provresultat visar vad eleverna kan och vad de behöver öva mer på. Men uppenbarligen finns fler metoder som kunde användas.

Eftersom jag inte är någon pedagog kastar jag ut frågan här:

Skulle det inte gå att hitta en medelväg – en där eleverna fortfarande lär sig saker och lärarna kan följa upp deras kunskaper, men där mindre fokus skulle ligga på skriftliga test och på siffror i betyget?