Ett av mina intressen är att läsa. Det går i perioder men när jag väl kommer till skott blir det ett antal böcker på rad. Jag kan bara inte sluta. När jag läser lever jag mig in i berättelserna och är nästan okontaktbar vilket min man ofta märker. Han kan prata på om det ena och andra men när han inte får någon respons säger han ”förlåt, stör jag”?

Jag brukar svara med att det gör han inte alls men tyvärr uppfattade jag inte vad det var han sa. Då skäms jag nästan för att jag blir så inne i mitt läsande. Nu är läsperioden över, kanske. Jag har fortfarande några böcker olästa vilket jag nyss upptäckte. Kanske får de vänta, vi får se.

Ibland tänker jag på hur verklighetstrogna vissa böcker är. I min fantasi kan jag följa med i de olika landskapen, se människorna och känna deras ångest, glädje och ibland ilska. Jag kan bli upprörd och då måste jag sluta läsa för en stund. Men det tar inte länge innan jag tar upp boken och fortsätter. Man måste ju få veta hur det slutar. När det är som mest spännande eller beklämmande skulle jag vilja läsa slutet så jag vet att allt kommer att ordna sig. Men det gör jag inte för då är boken klar och jag vill suga ur det där sista i historien.

Livet kan också vara en bok, en bok som man kanske aldrig skriver men som man kan bläddra tillbaka i ibland. När det var si eller så. När vi gjorde det ena eller andra. Tillsammans med dem som var med kan man återuppleva en historia eftersom alla har olika minnen om samma händelse. Det jag minns kanske någon annan inte alls kommer ihåg och tvärt om.

Jag skulle aldrig komma på tanken att skriva en bok men jag skriver fortfarande ner några rader i min almanacka emellanåt. Ärligt talat mest för mitt eget minne. Men sedan då det är något man undrar över kan man gå tillbaka och kanske hitta just det man undrar över. Så visst är livet en bok på många olika sätt.