”Du är inte ålänning”, säger folk ibland. Sällan är det någon idé att förklara att jag är född och uppvuxen här, med en åländsk fiskarsläkt som har hållit till på en ö i skärgården i över hundra år. Nej, det handlar om dialekten.

Som barn hade jag lätt för att imitera andra dialekter. Jag var särskilt förtjust i min småkusins göteborgska. Men när jag flyttade till Stockholm och började gymnasiet, var jag i den åldern då det var absolut livsviktigt att smälta in. Att prata bred åländska kändes plötsligt som att vara en stickad socka i en JC-butik. Som ett medvetet val började jag prata en mer rikssvensk variant. Med tiden blev det mitt ”naturliga” sätt att tala. Förutom när jag och mina syskon lät som om vi kom direkt från myllan på en åländsk bondgård, bara för att härma mamma eller ”moffa”, som alltid kommenterade varenda nyhet med: ”Ja ana de no hela tiden, men ja iddas inga säja någgi.”

Och nu står jag här med en dialekt som är en smärre gåta. I Sverige får jag ofta frågan om vilken dialekt jag har: ”Är det norrländska eller dalmål?” – medan folk på Åland säger att jag pratar rikssvenska.

När jag flyttade tillbaka med mina barn för fyra år sedan trodde jag att de självklart skulle börja prata åländska. Men det har inte blivit så. Däremot har jag märkt att min dotter har en förmåga att byta dialekt. I somras hade hon besök av sin småkusin från Lund, och efter flera dagars lek, har jag nu en dotter som med en skånsk accent vrider på diftonger som om de vore gem.

Kanske är det inte så illa att vara lite ”annorlunda” i dialekten, det håller livet intressant.