Vi har några vinnarskallar på redaktionen. Jag är nog en av dem, även om jag har lärt mig att backa några steg i takt med att åren går. För ett par, tre veckor sedan började jag och en av kollegorna prata om schack och det slutade med att jag tog med ett schackspel till jobbet.

Förra veckan var det dags. Kollegan satte fram ett lagom stort bord och placerade ut schacket. Jag skyllde på att jag hade hemskt mycket att göra och lyckades förhala första partiet en dag eller två, eftersom jag kände att jag möjligtvis hade uppförstorat mina schackkunskaper något. Men efter lite tjat satt jag till slut där, på stolen framför schackpjäserna.

Det gick inte riktigt som jag ville, kollegan plockade en efter en av mina pjäser. Jag smög in små kommentarer om att det var väldigt länge sedan jag spelade sist och att jag nog egentligen bara hade spelat ett fåtal partier genom åren, mestadels mot min son när han var riktigt liten. Jag frågade hur man gör en rockad, om bönderna får gå bakåt och lite andra frågor som tydligt skulle visa hur lite jag egentligen kan om schack. Något var jag ju tvungen att göra för att min förlust inte skulle svida så mycket.

Kollegan växte, han kände hur han tydligt hade segern i sin hand.

Men då, då såg jag öppningen. I sin jakt på en lätt vinst hade kollegan glömt bort försvaret. Och när han sa: ”Nu är det nog kört för dig”, efter ett drag där det fanns en tydlig vinst för honom ett par drag senare, då log jag. Sedan flyttade jag en pjäs, tittade upp och sa: ”Fast jag tror att du ligger illa till nu".

Kollegan tittade ner på schackbordet, tystnade först och sade sen: ”Du har ju vunnit!”.

Nöjdare än så var det länge sedan jag var.

Vi följde upp partiet med två partier till, inget av dessa vann jag men det spelar ingen roll. Jag vann det första och det ska jag se till att han aldrig glömmer.

Schack matt!