Årets semester ligger bakom mig och nu är frågan vad jag kommer att minnas av den. Alla dessa sköna dagar när jag inte gör något särskilt, men ändå har det väldigt bra, kommer jag sällan ihåg i efterhand. Jag får bara förlita mig på vetskapen om att det faktiskt fanns många sådana dagar under livets alla semestrar.

Nej, det jag brukar minnas är strapatserna. Ju större vedermödor, desto klarare minne.

Baserat på detta kommer jag förmodligen att minnas min och min mans promenad över Sundsvallsbron. Vi har blivit rekommenderade en sådan promenad många gånger sedan bron invigdes för tio år sedan, men aldrig tidigare gjort slag i saken. För varför ha bråttom med broupplevelsen? I synnerhet eftersom den visade sig vara stressframkallande. Bron är verkligen hög och bredvid gång- och cykelvägen löper den hårt trafikerade motorvägen.

Min man valde att hålla sig närmast trafiken för att inte behöva se hur högt det var. Jag valde att hålla mig närmast broräcket för att inte riskera att bli nermejad av en långtradare. Vi höll oss alltså så långt ifrån varandra som det gick och fick vråla om vi ville säga något. Så högt var oljudet från vägen. Utsikten var väl ändå rätt fin, det får medges.

Jag kommer förhoppningsvis också att minnas sommarens tre längre cykelturer, från Mariehamn till Föglö, från Mariehamn till Saltvik och – längst av dem alla – från Mariehamn till Emkarby (via Gottby) och hem igen (via Ingby). Alla kvalar in i kategorin strapatser.

Sedan är jag rätt säker på att jag inte glömmer Bruce Springsteen-konserten i Helsingfors som jag fick följa med en vän på. Fast här är det knappast det jobbiga med att stå i tre timmar som jag kommer att minnas. Det lär falla i glömska medan minnet av en fantastisk konsert och underbar kväll lever vidare.