Som så många andra julklappsmottagare denna jul kunde jag med tindrande ögon och upphetsade fingrar riva ut spelet Hitster ur ett av de paket som tomten gav mig. Ett succéspel jag läst om men avfärdat eftersom jag felläst titeln som ”Hipster”. Det ska f-n tävla i surdegsrecept och omständlig skäggvård, har jag tänkt surt.

Men nu vet jag alltså bättre att titeln anspelar på musikhits. Lådan innehåller ett par hundra kort med en QR-kod på ena sidan och det rätta svaret på andra. Med telefonen skannar du koden som öppnar och spelar den aktuella låten i Spotify. Sedan gäller det att gissa vilket år som låtens originalversion kom. Gissar du rätt får du kortet och lägger det på en tidslinje framför dig. Du måste förhålla dig till de andra årtalskorten som du erövrat tidigare. Det blir med andra ord svårare och svårare eftersom tidshålen blir mindre och mindre ju fler kort du har. Och allt roligare eftersom låtarna väcker minnen som måste berättas.

Kom till exempel ”Livin’ la vida loca” med Ricky Martin i början av 1990-talet, eller i slutet eller rent av 2001?

Min musikkunskap sträcker sig fram till 1989. Efter det flyter all musik ihop i en enda ljudmatta. Det betyder inte att jag inte uppskattar en massa låtar från 1990 och framåt, men att minnas namnen på artisterna och årtalen är som förgjort.

Lådan jag fick har temat ”Guilty pleasures”. Det är ett begrepp jag inte riktigt går med på. Är det ett personligt ”pleasure” så är det ett ”pleasure”. Kom inte dragande med ordet skam när jag glatt nynnar på ”I natt är jag din” av Tomas Ledin eller gråter till Vikingarnas ”Den stora dagen”...

Förresten någon som vet vilka år de två låtarna kom ut? Skäms du? Nä, trodde inte det.