Solen lyser och i lä känns det som vår. Men vågar man sig runt knuten möts man av iskalla vindar och man blir påmind om att ännu är vi inte riktigt där.

Bäst som det är när jag sitter med näsan mot solen kommer Amalia. Hon bara tornar upp sig och skymmer solen. Jag tittar upp och undrar vad hon vill.

”Hänna sitter du å gör int ett strå i kors”. Haddu sitt hur de sir ut runt husä? De finns saker som du sku kunna ta tag i iställä för att sitt hänna me näsan i vädre”.

Jag funderar på att blunda och låta hennes svada fortsätta. Inte bry mig om henne. Men då kanske hon står här hela dagen.

”Vafför har ni en halv snöskyffel liggandes på gräsmattan tillsammans me en ohärrans massa kvistar?”, fortsätter hon.

Jag suckar och börjar förklara att det är hundarnas leksaker och att när jag plockar undan så plockar de fram.

”Jamän, int kan du skylla po dom barra för att du e lat”.

Jag känner hur det börjar krypa i kroppen och säger åt henne att om hon inte har annat för sig än att stå och vara stor i munnen kan hon börja städa på gården om det stör henne så mycket. Jag vill bita mig i tungan. Nu kommer det att bli etter värre.

”Ja har no fullt opp me mitt ja. Vafför sku ja va nåt jon ti dej. De betackar ja mä för”, säger hon och snör iväg.

Jag suckar och vänder mig mot solen ännu en stund. Men jag kan inte riktigt sitta stilla och njuta, Amalias ord ringer i öronen. Visst borde jag göra både det ena och andra men inte ännu. Jag känner att det inte är dags ännu.

Det visar sig att min magkänsla har rätt. Följande morgon är det vitt på marken och alla kvistar har gömts. Inte ska man göra saker som inte känns bra just då. Man kan få göra om det så många gånger annars. Dessutom hoppas jag på att hundarna hinner flisa alla kvistar så jag kan köra över dem med gräsklipparen sen när det blir vår.