Den långa vasskanalen från vår vik ut till Bonäsfjärden är så smal att jag måste hålla paddeln vertikal när jag glider fram i kajaken. Runt mig ligger vattnet alldeles mörkt och stilla. ”Ormvatten”, tänker jag och spanar runt i hopp om att få se något simmande slingrande – men med en samtidig känsla av att jag skulle få fullskalig panik om jag råkar haka i den på något sätt.

På fjärden går vågorna större, jag försöker parera dem efter bästa förmåga. En motorbåt kör onödigt fort och nära den här friluftsnybörjaren och jag gissar mig fram till hur jag bäst tar mig an svallet.

Jag tar sikte på en vägg av berg och saktar ner när den tornar upp intill mig. Det är något så oerhört mäktigt med branta klippväggar och vågskum.

Någonstans här blir jag alldeles salig. Jag tar i land på en bergsklack, plockar fram min bok, kisar mot solen och förbannar allt fågelbajs som stör idyllen när jag försöker fånga hela härligheten på bild.

Jag gratulerar mig själv till genidraget att köpa en enmanskajak med plats för noll andra familjemedlemmar. Ingen påkallar min uppmärksamhet. Ingen kräver att få åka med, som på sup-brädan där barnen kan peka ut flera potentiella sittplatser.

I sociala medier skriver jag att jag har köpt mig egentid.

Så här när vardagen är tillbaka med besked med fyra personers schema som ska pressas in på dygnets få timmar hinner jag kanske inte paddla mer den här säsongen.

Jag får bara hoppas att de starka minnesbilderna går att återanvända under mörkerhalvåret när jag behöver en mental paus.

Annars får jag väl montera på medar och ett segel och ge mig ut på isarna.

Då behöver jag nog heller inte spana efter ormar.