Pandemitiderna har för Patrik Komorowski varit en ganska bra tid. Liksom många andra har han upplevt lättnaden i att skala bort oväsentligheter i livet. Det har blivit rätt tydligt vart man vänder sig när det kommer till kritan, konstaterar han.

– Till sina närmaste och till naturen.

Det passar honom. Han promenerar mycket och behöver det. Han mår bra av det.

– Frisk luft och naturen.

Patrik är född och uppvuxen i Stockholm med polska föräldrar. I hemmet pratades polska, tills han började svara dem på svenska. Så småningom tog svenskan över.

– Nu i efterhand är jag arg på mig själv att jag släppte polskan, men som barn vill man ju helst vara som alla andra. I dag är det med ganska stor möda jag konverserar på polska.

Vägen till Sverige kom via Patriks mormor som gifte sig med en svensk och flyttade till Sverige. På så sätt kom hans mamma till Sverige. Hans pappa, i sin tur, flydde till Sverige och så möttes de där. Han tänker ofta på det här med utanförskap och mellanförskap. Även om han alltid har betraktat sig som svensk har han också haft en medvetenhet om sin bakgrund i en annan kultur.

Vändningen i biografen

När Patrik berättar om uppväxten i Solna beskriver han sig själv som en helt vanlig pojke.

– Mamma köpte ett piano och såg till att jag och min syster började ta pianolektioner. Hon ansåg att ett riktigt hem ska ha ett piano och hon såg gärna att vi barn kunde spela på det.

Även om Patrik inte skulle kalla sitt barndomshem för musikaliskt så fanns det musik i bakgrunden. Hans mormors syster studerade till konsertpianist på konservatoriet i efterkrigstidens Berlin, och mormor spelade själv på en hög amatörnivå.

– Hennes paradnummer som hon alltid spelade hos oss var en schlager från 1910-talet: ”Wien, Wien nur Du allein”.

De första pianolektionerna fick Patrik av en ung pianostuderande flicka som bodde i grannhuset.

– Det var kul, men inte mer än det. Sedan bytte jag lärare, och så började jag i kommunala musikskolan. Inte ville jag väl öva … men jag antar att jag hade lätt för det.

Vändningen kom genom Miloš Formans film ”Amadeus”. Året var 1984 och den förändrade Patriks liv. På riktigt.

– Den filmen var en så stark upplevelse, musikaliskt. Jag gick in i biografsalen som en person och kom ut som en annan.

Efter det kände han glädjen i musiken. Lusten. Naturkraften. Han beskriver det som ett uppvaknade, att med musik kommunicera och nå djupa känslor, och för honom fanns pianot som redskap.

– Det där var egentligen väldigt lyckosamt för mig, och det är därför jag tycker det är så viktigt att alla barn får tillgång till undervisning i estetiska ämnen. Vi vet aldrig när den unga personen vaknar, vissa gör det aldrig. Men när det personliga uppvaknandet sker är det viktigt att det finns ett redskap till uttryck. För mig råkade det vara pianot.

Han började komponera. Lärde sig stycken. Sedan gick det snabbt. Att han skulle ha suttit och övat har han inget minne av. Däremot tyckte han att det var roligt att spela och han spelade väldigt mycket. Det var det där han ville göra, det han hade lust till. I tidiga tonåren sa han till sin pianolärare. ”Jag tror att jag vill bli pianolärare när jag blir stor”. Men han svarade: ”Nej, du ska bli pianist.”

Lärare skulle han förmodligen bli ändå. Han såg också konkurrensen –  hur hårt det var att leva på piano. När han började studera kunde han även se hur mycket arbetslös talang det fanns. Och nog var han också orolig för vad det skulle bli av honom, men redan som tonåring fick han privatelever och insåg att han trivdes med det. Det var ett lugn som kom över honom med den insikten.

– Jag var väldigt glad över att det var så.

Lärorikt i London

Patrik spelade sig in i Kungliga musikhögskolan i Stockholm. Senare spelade han också in sig på Royal Academy of Music i London och ut ur den. Tiden på musikhögskolan upplevde Patrik som ganska demoraliserande. I korta ordalag handlade det om lärare som kanske inte längre levde sina drömmar och inte kunde möta unga ambitiösa studerande.

– Där fanns professorer som hellre velat komponera på sin symfoni, producera sina radioprogram eller vara på turné än undervisa oss studenter, även om undantagen fanns.

Vid diplomstudierna i London, på Royal Academy of Music, mötte han något annat.

– Det var en helt annan upplevelse. En internationell stimulerande miljö med fantastiska engagerade lärare som brann för sina ämnen och som var så generösa med sin kunskap och med sin tid. Och vi fick verkligen jobba på våra lektioner! Jag lärde mig också mycket kring att sätta samman konsertprogram. Jag upplevde engelsmännen som väldigt kommunikativa och väldigt fantasifulla i att presentera klassiskt musik för en kanske ovan publik.

– I London förväntades vi pianostuderanden att alltid arbeta hårt, konsertera aktivt och även tävla. Det var krävande men ändå med en generös stämning. Allt vi gjorde blev bedömt och vi fick skriftliga rapporter efter alla våra framträdanden. Och det skedde en gallring av studenterna. Av de 15 studenterna som kom in kom inte alla igenom. En blev inte uppflyttad till det andra året, en fick sin diplomkonsert underkänd. För mig som kom från Sverige var det lite chockerande.

Efter studierna i London utbildade sig Patrik till repetitör på Operahögskolan i Stockholm.

– När jag var pianostudent på musikhögskolan brukade jag sommarjobba som operarepetitör på Confidencen. Det var inte obekant för mig, och jag har alltid spelat väldigt mycket tillsammans med sångare.

Mellan åren 2006 och 2010 hade han en tjänst som instuderare på Operastudio 67, och han jobbade bland annat vid Folkoperan, Norrlandsoperan och på Kungliga operans ungdomssektion, samtidigt som han hade pianoelever i en kommunal musikskola. Kort sagt en normal frilanstillvaro.

– Det var roligt men mycket slitsamt med mycket ny repertoar att ständigt arbeta in och jag jobbade mycket. Jag insåg att jag sakta närmade mig en gräns för vad jag mäktade med och att jag behövde en förändring.

Sedan åren på operahögskolan och operan var han bekant med Björn Blomqvist och när Björn fick rektorstjänsten vid Ålands musikinstitut upplyste han Patrik om att det fanns en ackompanjatörstjänst att söka. Han blev kallad till arbetsprov bestående av spelprov och undervisningsprov.

– Som en audition.

Rev ansökningshandlingarna

Den våren hade han förberett provspelningar till bland annat Kungliga operan och Norrlandsoperan. Men där någonstans hade han stannat upp och reflekterat över sin tillvaro. Han rev ansökningarna och gav Åland en chans. Det är han lycklig för än i dag.

– Jag trivdes genast jättebra! Jag jobbade väldigt mycket, men har fanns fina elever och ett undervisningssystem som är tacksamt att jobba med. Så blir det aldrig att jobba i kulturskolan i Sverige, säger han med värme i rösten.

Han har mycket tålamod. Ibland kanske lite för mycket. För Patrik är det viktigt att se eleven:

– Vad vill den här eleven göra? Hur kan jag få våra ambitionsnivåer att mötas?

Han fascineras av opera; musiken och själva operaupplevelsen där han gärna också skannar av de konstnärliga typerna på scenen, och samspelet dem emellan.

– Den narcissistiska, den autistiska och den neurotiska, förklarar han.

Onekligen är han en tänkande, klurande, kännande person. Önskar han någonstans att han inte var så?

– Nej, svarar han snabbt.

– Men jag tror och tänker att branschen är hård. Att man måste vara stark och tjockhudad för att klara den. Många känsliga slås ut på vägen.

Erbjöd promenadkonsert

Till nyår är det tolv år sedan han kom till Åland och Ålands musikinstitut. Han har inte ångrat sitt val att leva på att undervisa, kanske allra minst nu under coronapandemins framfart då många inom den kulturella sfären överlag har slagits ut på vägen. Det är viktigt för honom att ha projekt vid sidan av sitt arbete vid ÅMI. När kulturlivet gick på sparlåga fanns ändå små, små fönster att öppna där man kunde spela, även om det inte var helt lätt att veta vad man fick göra. Efter lite avvaktande hittade han ett spelprojekt i det här, sommaren 2020, på olika ställen där det råkade finnas ett piano.

– En promenadkonsert, gratiskonsert. Folk fick komma, möta sig själva en stund och sedan gå vidare. Det var ett bra projekt att göra. Den här stora nedstängningen under vårvintern 2020, den drabbade hårt på så väldigt många sätt. Kulturlivet inte minst. Med risk att sticka ut hakan upplevde jag nog också att många kulturutövare blev lite passiva. Många sa att kulturen och konsten var nödvändig och viktig, en slags livsluft. Bra! Jag håller helt med. Men visa det då. Prata inte. Gör!

Han beskriver musiken han spelade vid dessa promenadkonserter med ord som postminimalistisk, meditativ och kontemplativ. Särskilt musiken av den amerikanske tonsättaren Philip Glass fortsatte han att spela. Förra året höll han en konsert på Alandica med enbart musik av Glass, och nyligen gav han ut en skiva med denna musik. Patrik funderar kring den minimalistiska musiken i den tid som är nu. Hur den är sparsmakad i sina beståndsdelar och hur dess estetik ställer oss frågan ”vad behöver vi egentligen?”

– Kan vi nöja oss med mindre och ställa om till en cirkulär ekonomi? Hur ska vi leva utan att producera och konsumera saker som omvandlas till sopor och giftig gas?

Och han har nog alltid varit så. Om han gör konst vill han göra den fast förankrad i en etisk grund.

– Varför spelar jag? Vad vill jag säga?

Kitschig musik

Patrik vill gärna göra fler av det han kallar för hybridkonserter – senast ”Komorowski in Mariehamn”. Där blandade han klassisk och kontemporär musik med metaelement för att undersöka konsertformen. Med sig på scenen hade han då sångerskan Therese Karlsson och violinisten Andreas Nyberg.

– Jag har en sådan otrolig respekt för deras konstnärskap och professionalism. Det var en fröjd att spela med dem.

Han har en del projekt ”i pipen”.

– Jag har några idéer men jag vet ännu inte om det är olika eller samma idé. En sak som jag är nyfiken på är begreppet kitsch. Musikalisk kitsch. Medelklassen har ju skapat ett slags tolkningsföreträde till den goda smaken. Det skulle vara ganska intressant att utforska. Vad är dåligt och vad är bra?

Fritiden handlar mest om familjen, naturen, konserter och teatrar.

Han sportdyker gärna så fort tillfälle ges. Dykutrustningen har han alltid i trunken på bilen. Redan innan han testade att dyka första gången, under en semester på Malta, visste han att han skulle tycka om det. Och det gjorde han. Han pratar om andningen, om det estetiska. Efter den där provdykningen tog han dykkurser i Sverige och fick ett passionerat förhållningssätt till dykningen.

– Alla bekymmer lämnar man vid ytan, säger han och refererar till en annan dykare som uttryckt sig så.

– Dykningen är rogivande, lugnande. Det är ett här och nu.

Åland har blivit hemma för honom, även om han har fötterna på olika platser. Hans partner Julia Korkman bor i Helsingfors, han på Åland. Bägges livssituation har gjort att det är så det måste vara just nu. Sedan flera år tillbaka pendlar han helger och lov till Helsingfors, och hon kommer till Åland när möjlighet ges. På Åland finns numera hans mamma.

– Hon flyttade hit för några år sedan.

Det var Patrik som uppmuntrade henne att flytta, med tanken på att det skulle bli bättre för henne att leva sina äldre år på Åland.

På frågan vad han skulle göra om han inte längre kunde spela piano, svarar han:

– Bli psykolog!

Han har tänkt tanken att studera på distans. Ett tag var han inne på marinarkeologi.

– Men kanske psykologi …

I vår är han aktuell med ett gästspel på Åbo Svenska teater, Tiljan– Scenen, tillsammans med Julia i föreställningen ”Min älskade förstår inte alls poesi”. Han har ett neurotiskt förhållande till det han gör, säger han. Kanske har det med dåliga erfarenheter att göra.

– Jag är alltid nervös när jag spelar. Alltid!