För många ålänningar och finlandssvenskar är David Lindström schlagerexpert och synonym med Eurovision Song Contest. Hans huvudsakliga syssla är dock som informatör på Svenska Teatern i Helsingfors. Dessutom är han korsordsmakare. Växte upp gjorde han i Saltvik, Kvarnbo. 

Han är noggrann med att det här inte ska bli en snyfthistoria, för han hade en lycklig barndom. Det är viktigt för honom att inte fastna i det förgångna, även om det onekligen inte var helt lätt för honom att plötsligt bli utfryst från den ena dagen till den andra under nian i högstadiet. För så var det. På en skolrast förändrades allt. Där i Godby högstadieskola. Plötsligt blev han osynlig.

När han beskriver barndomen är det ändå tiden innan som dominerar. Framför allt berättar han om sin älskade farmor. Hon, vars knä han satt och löste korsord i. Med värme berättar han också om resten av familjen, bästa vännerna och naturen. Om Kvarnbo och barndomsskogen som han ännu känner igen varje sten i.

Sann naturvän

– Farmor och farfar drev Lindströms butik som sedan togs över av mina föräldrar. Farfar drev dessutom bensinmacken och torken.

Där på bensinmacken jobbade David med att tanka bilarna i unga år och fick lön för det. För pengarna köpte han sin första moped. Även bästa kompisen Bengt jobbade på macken och i butiken, och David minns en episod när killarna hade tagit hand om en skadad kaja som de matade med svartmyror. Kajan blev tam, så pass att den flög och satte sig på en tysk cykelturists axel. Turisten cyklade omkull och snart hade någon sett till att kajans liv fick ge vika.

– Vi var naturvänner! Jag trivdes också ensam i skogen. Jag känner ännu igen alla stigar och farmors svampställen.

När han på nytt återkommer till tiden i nian och hur det var innan – förrän man blir så där medveten – beskriver han sig själv som ett barn som var rätt populärt.

– I sjuan blev jag framröstad som klassens bästa kompis.

Men i nian var det någon som märkte hur det ”låg till”.

– Över en natt slutade alla killar prata med mig. Fullständig blackout. Jag var totalt ensam hela nian.

Ändå var han stark inuti. Han kunde tänka att det någon gång reder upp sig.

– Men säkert mådde jag dåligt.

Drog till England

Direkt efter nian åkte han som 16-åring till Blackpool i England för att jobba på en Bed & Breakfast. Han ville bort från Åland ett tag.

– Mamma och pappa kunde inte hindra mig. Det var nog en flykt.

Året därpå gick han infolinjen vid Borgå folkakademi med siktet inställt på att bli journalist. Han gjorde sin praktik på Ålandstidningens redaktion och fick sommarjobb där. Kanske hade han ändå en aningen för lång nyhetsnäsa. Hans första reporterjobb kom direkt på löpet, och han hade en tendens att dofta sig till nyheter som fick uppmärksamhet. I förlängningen passade det inte riktigt honom och hans magkänsla. Han som var uppfostrad i närbutiksmiljö där man skulle vara vän med alla.

Efter tiden i Borgå valde han i stället att börja studera vid Lilla Hanken i Helsingfors. Han berättar om känslan av att som ålänning inte heller riktigt passa in i de finlandssvenska kretsarna.

– Jag tycker inte om att generalisera, men jag hade jeans och t-shirt, säger han och åsyftar de klädkoder som överlag dominerade i den skolan.

– Jag hittade kompisar på andra ställen, säger han och nämner gaybarer.

– Många var finskspråkiga, så jag lärde mig finska.

Han funderar kring fenomenet att det ännu är så laddat det här med språket och relationen Åland - Finland. Och att han ofta får verka som en ambassadör i Finland.

– Det finns en stor okunskap om Åland.

Få vara sig själv

Att komma till Helsingfors och få leva som den han är var en stor befrielse. Det här var på 1980-talet och samhället såg förstås annorlunda ut än i dag. Det fanns inte många svenskspråkiga talespersoner i gayvärlden, så när han vid ett tillfälle blev intervjuad av Svenska Yle i samband med Setas frigörelsedagar – en föregångare till dagens pridefestival – passade han på att prata.

– Äntligen var det någon som lyssnade! Jag berättade om hur det var att växa upp på Åland. Det behövdes att någon berättar.

Många hade hört programmet och hans farmor, som han var så nära var jättehjärtlig och varnade honom finkänsligt:

– ”Vet du David, jag vet en del, också högt uppsatta, som är lite så där … Men det är ännu inte riktigt accepterat …”

Hon ville inte att folk skulle prata illa om sin kära David. Familjen hade ju butiken. För David var det en stor sak att hon ens tog upp det. Det här var ingenting man egentligen pratade om.

– Jag skrev en krönika i Nyan om att förlåta och förstå sin mobbare. Men jag är inte helt säker på om läsarna förstod den.

Han beskriver vikten av att inte gå omkring hela livet med en känsla av att det gör ont av att ha blivit mobbad. Att inte låta hela livet präglas av att vara arg.

– Det var okunskap, säger han om de som fryste ut honom.

– Man trodde på vad folk sa.

Länge var homosexualitet olagligt i Finland och när David pratade ut i radiointervjun var det fortfarande ett så kallat uppmaningsförbud. Responsen var dock otroligt positiv. På reaktionerna att han var modig säger han:

– Jag var naiv. Eller nog var jag kanske modig för jag har ju någon spärr, säger han eftertänksamt.

Teater och musik

Efter studierna vid Svenska handelsläroverket, Lilla Hanken, i Helsingfors fick han jobb som marknadsförare på Ålands Sparbank. Efter ett år blev han kontaktad om jobb vid Svenska Teatern i Helsingfors. De hade hört att han kunde måla kulisser. En lärare vid Lilla Hanken hade tipsat.

– Jag tackade ja direkt. Det var lycka upp över öronen. Inte för att lämna Åland – utan för att kunna få vara sig själv.

Han säger det med eftertryck, för den grundläggande kärleken till Åland lyser hela tiden igenom.

– En gång ålänning, alltid ålänning.

Innan han började på Svenska teatern hade han egentligen bara sett Spanska flugan i Stockholm. Men han har lärt sig – han är skolad i teatern.

– Mitt öppna sinne har gett mig mycket.

Han är lite av en iakttagare och tycker att den bästa teatern är den där det finns underliggande text, som inte sägs. Där man själv får tänka, tyda och skapa sin egen tolkning av verket. Den första tiden i Helsingfors gick han nog på alla teaterföreställningar och nya inplanerade pjäser.

– Inte så mycket finskspråkiga. De skriker så mycket.

Fortfarande ser han mycket teater och han tycker om all slags musik. Senaste musikupplevelsen var operan Lisbeta. Att alla som jobbar på en teater egentligen skulle vilja spela teater är en kliché, understryker han. För egen del skulle det i så fall handla om att få vara sångare. Han småler. Men det handlar om att sången är så viktig för honom.

I höst har Svenska teatern i Helsingfors 15 produktioner på repertoaren. Det handlar både om produktioner som inte hann spelas klart innan alla restriktioner och ny inplanerad repertoar.

– Kulturen har lidit enormt.

Schlager i Saltvik

I över 30 år har han jobbat på Svenska teatern. Under pandemin har han jobbat mest på distans.

– Det har varit underligt. Vi jobbar ju tillsammans, säger han och understryker den viktiga gemenskapen på teatern.

Nu har arbetet skett via ”teams-möten”. Sommaren har han som vanligt tillbringat i stugan i Saltvik, Kuggböle. Efter att pojkvännen spenderat semestern där tillsammans med honom har David i princip varit ensam några veckor. Förutom den sex veckor långa sommarvistelsen åker han gärna till stugan i Saltvik under påsken.

– Under eurovisionen var jag här. Jag var ackrediterad och hade en stor tv, där jag kunde följa repetitioner och presskonferenser, och skötte intervjuerna på distans från stugan via zoom.

Han har hållit på länge med eurovisionen och melodifestivalen.

– Jag har tänkt ”när ska jag sluta”. Folk frågar mig hur jag kan vara så intresserad av schlagern. Då jämför jag med hur det är när man börjar samla på frimärken. Man kan inte sluta, men man bläddrar heller aldrig i albumen.

Radikal tid

Det var ABBA som växte hans intresse 1974, det året de vann eurovisionen med Waterloo. Efter det deltog han bland annat i Vokalist på Solbacka ett par gånger. Han älskar fortfarande att sjunga.

– Efter en stressig dag på jobbet är det bästa sättet att koppla av.

Hemma sjunger han mest hela tiden. Dock är han lite för självkritisk mot sig själv när det gäller sången. Även om noterna sitter gör inte riktigt tekniken det, menar han. Han besöker dock ofta karaokebarer.

När det gäller hans expertroll för eurovisionen har han ända sedan 1996 intervjuat och skrivit inför tävlingen. I vanliga fall följer han evenemanget på plats i en vecka.

– När låtarna börjar komma i januari, då börjar jag analysera.

Han nämner att det fortfarande, och kanske mer än någonsin, är viktigt att sticka ut som artist.

Han kallar tiden vi har varit inne i nu för en individualismens tid, och funderar vidare kring vart vi är på väg.

– Kanske inte in i en konservativ tid, men lite antingen eller. Man väljer sida. Allt ska var så radikalt, mycket går till överdrift.

Ibland missar vi att använda vårt sunda förnuft och att tänka själva, inflikar han.

– Vi har blivit så strömlinjeformade.

David har alltid varit politiskt intresserad och har också ställt upp två gånger i kommunalvalet i Helsingfors, där han bland annat satt i kulturnämnden med Jörn Donner som ordförande.

– Om jag hade varit kvar på Åland hade jag nog varit politiskt engagerad här.

Skapar korsord

I många år har David även varit korsordsmakare i allt från Hufvudstadsbladet till Nya Åland. Som barn löste han korsord tillsammans med sin farmor. Det var en gemenskap, att sitta i hennes famn och lösa dem gemensamt.

– En trygghet! Jag fick springa till bokhyllan och leta fram svar till nycklar i Bra Böckers lexikon.

– Sedan började jag lösa själv. Men mest var jag nyfiken på hur man skapade korsord.

På den tiden var det Harry Weber som skapade korsorden för Ålandstidningen. Han bodde så passligt i samma backe i Kvarnbo, så David samlade mod och knackade på hos honom.

– Han var tandläkare och respektingivande – eller så var han bara blyg. Jag frågade honom: ”Kan du lära mig gör korsord”.

– Sedan gjorde jag Ålandstidningens barnkorsord när jag var tio-elva år.

David skapade inte bara korsord, han gjorde även tidningar och bandade in uppskattade kassettband med ”egna radioprogram” åt sina vänner. Det var på så sätt han tidigt bestämde sig för att bli journalist.

– Jag skulle ”laga tidning”.

Han insåg dock rätt snart att stressen på en redaktion inte är någonting för honom.

– Jag är lite långsam och mitt skrivande har mer av en berättarkänsla.

David är dock en tidningsläsare av rang. Han tycker om rubriker och att se hur sidorna är uppbyggda. I dag skriver han på jobbet, och han har en ganska bra kombination av arbetsuppgifter. Han är rätt nöjd med livet inser han.

– Så länge man får vara frisk och leva i ett fritt land, och har människor omkring sig som man tycker om. Jag behöver inte äga så mycket. Någon prylbög är jag inte, säger han och skrattar hjärtligt.