Den första diakonissan i Finland, Mathilda Hoffmann, syster Matilda kallad, vigdes till diakonissa den 1 september 1872 i Viborg.

– På den tiden vigdes man till sin tjänst och fick sitt uppehälle från diakonissanstalten. Det var ett moderhussystem och diakonissorna togs om hand där tills de dog. De fick inte gifta sig eller bilda familj på den tiden. Gjorde man det fick man sluta som diakonissa. Detta gällde fram till 1964, säger Lisbet Nordlund, diakonissa i Mariehamns församling.

För 100 år sedan fick Mariehamns församling sin första diakonissa Elvira Björk. Men redan 1919 fick Jomala församling sin första diakonissa i Ellen Sjölund-Troberg.

– I kyrkolagen från 1944 framgick att varje församling skulle ha en diakonissa. Före det var det bara församlingar som hade råd som anställde diakonissor. Men efter 1944 skulle det finnas en präst och en diakonissa i församlingarna. De församlingar som var små fick ansöka om dispens, säger Ann-Lis Biström, diakonissa i Jomala församling.

Att ha en diakoniarbetare i församlingen var unikt och är det fortfarande i Norden.

– Finland var först ut med diakoniarbetare och i dag är det fortfarande flera länder som är lite avundsjuka på Finland eftersom det finns en kyrkolag som stöder diakoniarbetet i Församlingarna, säger Ann-Lis Biström.

Hemsjukvårdande arbete

Edit Gustafsson som var diakonissa i Jomala församling i 37 år var en av de diakonissor som åkte runt i byarna till sjuka och döende personer. Hon arbetade mellan 1923 och 1960. Hon hann avtackas innan hon dog i september 1960.

– Att vara med döende, hjälpa sjuka, ge injektioner och medicin var en stor del av arbetsuppgifterna för diakonissor före 1972 då den nya folkhälsolagen togs i bruk, säger Lisbet Nordlund.

– Många äldre minns fortfarande Edit Gustafsson när hon kom cyklande i byarna för att ta hand om sjuka och döende, säger Ann-Lis Biström.

I Mariehamns församling fanns en diakonissa som hette Selma Häggblom som jobbade i 30 år i församlingen.

– Hon berättade för mig att den längsta tiden hon var hemifrån var två veckor i sträck. Då kan man förstå att diakonissorna inte hade möjlighet att ha en egen familj, säger Lisbet Nordlund.

Förutom arbetet med sjuka och döende skulle diakonissan också ta hand om syföreningsverksamheten, utfärder och olika läger.

– Diakonissan hade en hälsosysterväska med stetoskop, sprutor, nålar, rondskål och även psalmbok och bibel. Det var mycket vanligt att den som låg på dödsbädden ville höra sin favoritpsalm.

Diakonissan var församlingens ansikte utåt i byarna. Prästen höll sig till kyrkan och de olika förrättningarna.

Ämbetsdräkt

När Elvira Björk kom till Mariehamn som församlingens första diakonissa genom diakoniföreningen ordnade man ett boende åt henne på Mariehamns privata sjukhus.

– Hon fick bo där men hon förväntades också att vara behjälplig på sjukhuset på kvällar och nätter. Hon flyttade senare bort från Mariehamn, säger Lisbet Nordlund.

Diakonissorna på den tiden var alltid klädda i sin ämbetsdräkt när de arbetade. Det var en ylledräkt och så bar de ett vitt huckle på huvudet.

– Det vita hucklet användes endast av gifta kvinnor men eftersom diakonissorna inte fick gifta sig betydde det att de var gifta med sitt ämbete och församling, säger Ann-Lis Biström.

I både Mariehamn och Jomala har det under åren arbetat flera diakonissor eller diakoniarbetare.

– Många har stannat bara kortare perioder, säger Lisbet Nordlund.

I dag finns det sex behöriga diakoniarbetare på Åland. Två är diakonissor och fyra är diakoner.

Vad är skillnaden?

– Diakonissor har sjukvård som grundutbildning medan diakoner har socionomutbildning i grunden, säger Ann-Lis Biström.

Mariehamns diakoniförsamling kommer att ge ut en liten historik och man får gärna ta kontakt med församlingen om man har någon historia man vill berätta. Även i de övriga församlingarna på Åland tar man gärna emot historier om diakoniarbetet förr.