I samtalsgruppen om döden samlas personer som är kroniskt sjuka, terminalt sjuka och är i livets slutskede samt andra som har funderingar och tankar runt döden.
– Det är en grupp dit den som vill kan komma för att prata om allt runt liv och död. Kanske har man ingen person i sin närhet som vill eller orkar lyssna på de funderingar man har runt döden utan de försöker skuffa undan den, säger Katarina Gäddnäs.
Tanken med gruppen är att den ska liknas lite med kaféträffar dit man kan komma om man känner att man orkar och vill.
– Det är ingen debattgrupp om nära döden-upplevelser eller reinkarnation. Här diskuterar vi frågor runt livet och döden, vad som varit och är viktigt, vad som händer då man dör och hur man på olika sätt kan förhålla sig till sin egen död. Den är öppen för den som känner att den behöver prata om dessa saker, säger Katarina.
Hur kom denna grupp till?
– Jag hade egentligen tänkt på att det skulle vara bra om vi kunde ha en sådan här grupp men det är inte alltid lätt att starta en. Därför blev jag väldigt glad då vi fick förfrågan om vi kunde ordna en grupp där man kan samtala om döden. I slutet av november samlades en grupp för första gången, säger Katarina som tillsammans med diakonitjänsteinnehavare My Ström håller i gruppen.
En mogen människa
Alla vet att vi en dag ska dö, men få vill prata om det.
– Kanske man tror att man håller borta döden genom att inte prata om den. Men den som vet att slutet är nära kan ha behov av att prata om det. Många kanske tycker att det är jobbigt och säger att ”ja, ja alla ska vi dö en dag” men för den som står inför faktum kan det vara väldigt viktigt att få prata om hur man känner, säger My.
– Man kan ha olika ouppklarade saker med någon eller skulle vilja prata om sitt liv, vad man gjort fel och vad man överhuvudtaget varit med om under sin livstid. Göra ett bokslut, säger Katarina.
Förr var döden en naturlig del av livet. Man dog hemma, familjen tog hand om den döde, klädde och kistlade den döde. Alla var med och det blev en naturlig del av livet.
– I dag är det inte så. Men man kan inte blunda för att döden finns. Att vara med om olika saker i livet gör att vi mognar som människor. Jag brukar tänka på Anni Blomqvists Maja. Hon skulle vara med om att förlösa ett barn, sitta vid en dödsbädd och ta hand om ett lik innan hon flyttade ut till Stormskäret. Detta för att hon skulle vara förberedd för livet och även döden, säger Katarina.
Att lära sig prata om känslor och svåra saker är inte så lätt. Anhöriga till en döende person vill kanske inte göra den personen ledsen genom att prata om döden för då blir den alltför verklig.
– Jag tycker att alla borde prata om döden. Det kan vara väldigt livsbejakande att prata om den. Att besöka den palliativa vården och se hur full av liv den är gör mig alltid lika upprymd. Jag tycker att man ska ta tillvara det. Att skjuta döden i från sig kanske inte är det bästa, säger My.
Vistas i skymningslandet
Inte sällan förknippas prästyrket med döden och vad den innebär.
– Vi vistas i ett skymningsland där många människor kommer i kontakt med oss på begravningar och då döden är ett faktum. Men vi är också bara människor som inte har svar på alla frågor, säger Katarina.
Ofta kan präster bli kallade till en dödsbädd där personen vill prata om hur han eller hon känner det.
– Att bara finnas där och lyssna. Oftast vill de prata om helt vardagliga ting. Har de önskan om att träffa någon speciell person försöker vi hjälpa till. Det kan finnas viktiga saker som är osagda som de vill få fram, säger My.
– Att få prata om de ”stora orden”, hoppet, tryggheten, frid och nåd är också viktigt i denna samtalsgrupp. Den som har en inre tro har det lättare med dessa frågor medan andra kanske behöver fundera mera, säger Katarina.
I gruppen diskuterar man olika frågeställningar som ensamheten i insikten att man ska dö, hur man håller på att ställa in sig på att dö, där frågor som vad är viktig och vad är oviktigt kommer fram.
– Även frågor av praktisk natur som att planera sin begravning, vad händer med Facebook då jag dör kan man diskutera, säger Katarina.
Hur gör man för att gå med i gruppen?
– Man kontaktar Mariehamns församling och ber mig ringa upp, säger Katarina.
Fram till och med april kommer gruppen att fortsätta samlas, sedan får man se.
– Vi kanske tar ett uppehåll och fortsätter senare. Det beror på hur det ser ut, säger My.

Nina Eriksson