120 år efter urpremiären i tyska Köln sätter Teater Alandica upp August Strindbergs äktenskapshelvete ”Dödsdansen” – för första gången här på Åland. En kulturgärning och konstnärlig utmaning värd all uppskattning. Strindbergs mörkt absurda kammardrama är en av hans mest kända och spelade pjäser, mycket tack vare att den visat sig vara ovanligt anpassningsbar för olika sorters formexperiment.

Strindberg skrev första delen av ”Dödsdansen” år 1900, fem år innan den fick premiär. Han skrev en del två också, men den är mindre känd och spelas betydligt mer sällan. Konstnärligt var han på väg bort från sina naturalistiska case-studies av den psykologisk-biologiska kampen mellan könen, på väg mot det mer expressionistiskt drömska. I ”Dödsdansen” blandas dessa impulser på ett effektfullt sätt.

Kammardramat utspelar sig på en ö i skärgården, i salongen i ett fästningstorn där den tidigare skådespelaren Alice och artillerikaptenen Edgar bor. De är utleda på varandra och fördriver tiden med att iscensätta samma gräl om och om igen. Men inför deras silverbröllopsdag ”vårt 25-åriga elände”, som Alice kallar det, dyker deras gamle vän Kurt upp. Makarna lever upp och använder Kurt som verktyg för att förtala varandra och obönhörligt dras Kurt in i den destruktiva leken.

Jan-Erik Berglund, som kaptenen Edgar kämpar med sin rolls erkänt krängande tvära kast mellan ytterligheter: fryntlighet, resignation, ilska, cynism och psykiska sammanbrott. Strindberg har inte gjort det lätt för skådespelaren. Rollen räknas som en av de mer krävande paradrollerna även bland skådespelarlegendarer som Lars Hansson, Keve Hjelm, Jan Malmsjö och nu senast Mikael Persbrandt.

Tina Sjövall gestaltar Alice med ett stramt tillknäppt kroppsspråk. Hon kokar av inåtvänd bitterhet. Och hon gör det väldigt bra. Förvandlingen när hon i andra akten släpper ut håret för att erövra Kurt är fullkomligt trovärdig.

Jonas Love Danielsson spelar den rätt diffusa och svåra rollen som Kurt. Han studsar mellan de båda makarna som använder och manipulerar honom i sin kamp mot den andra. Hans egen person luckras långsamt upp.

Regissör Jonas Love Danielsson har tagit fasta på och förstärkt det absurda i makarnas giftdrypande replikväxling. Men strävan efter maximal komisk uttrycksfullhet går ut över den för äktenskapsdynamiken så viktiga kemin som måste finnas mellan makarna. De eleganta replikerna studsar inte riktigt. Man förstår inte varför de en gång valt varandra och sedan valt att stanna kvar i alla år. Strindberg låter Kurt beskriva den destruktiva attraktionen: ”Det kallas kärlekshatet och är från avgrunden!”

Rädslan för ensamhet är ett av pjäsens huvudteman, men i denna uppsättning framstår skådespelarna snarare som isolerade. Det dramaturgiska maskineriet hackar och tyvärr griper inte dramat tag.

Men det betyder inte att det saknas kvaliteter. Cellisten Lydia Eriksson och violinisten Zaida Ponthin ackompanjerar föreställningen live med både stämningsskapande inpass och längre stycken, såväl klassiska som moderna rocklåtar. Pjäsen inleds och avslutas välfunnet med Camille Saint-Saëns ”Danse macabre”. Det är mycket vackert, även om musikens dramaturgiska roll är lite oklar.

Scenograf Cita Nylund har skapat en suggestiv småborgerlig salong i helvetet. De svärtade röda sammetsgardinerna och askgrå tapeterna, mönstrade av bleknande franska liljor, de mörka tavelramarna vars motiv förefaller bortfrätta, sorgfloret som hänger ned längs väggen, den mögliga divanen där kaptenen kollapsar – allt andas stillastående, helvete och död. Till och med spelkorten som makarna försöker förströ sig med är svarta. Det är oerhört snyggt och illustrerar till fullo Kurts uppbragta replik: ”Det luktar som giftiga tapeter, och man blir sjuk, bara man kommer in! Jag skulle helst gå min väg, om jag inte lovat Alice att stanna. Det ligger lik under golven, och här hatas, så att det är svårt att andas”.

Kostymör Gunilla Nilssons uniformer och klänningar går även de i svart och grått. Undantaget är den besökande gästen Kurts kostymer som går från ljus och brunt till allt mörkare nyanser för varje ny entré, som om rummets svarta atmosfär smutsar ned honom alltmer ju djupare han dras in i ränkspelet.

Alice inleder i en klänning med sjal som för tankarna till en svepning. Hon byter i andra akten, då hon tillfälligt lever upp som sitt forna jag – den hyllade aktrisen – till en mer utmanande kreation krönt med en något malplacerad men rasande snygg boudoir-korsett utanpå, även den i svart naturligtvis.

Det märks att regissör Jonas Love Danielsson och hela ensemblen har lagt ned mycket tankar och arbete på denna ambitiösa uppsättning. Och det är värt respekt. Men denna gång nådde inte helheten hela vägen fram rent konstnärligt.