Sally Salminens succéroman ”Katrina” har tolkats konstnärligt många gånger. Senast i raden är det i Kaisa Lundáns nyskrivna dramatisering med nykomponerad musik av Aili Järvelä. Premiär var redan i fjol då den visades på Lilla Teatern i Helsingfors och Wasa Teater, nu är det dags för samproduktionen att avsluta på Åbo Svenska Teater där det är premiär i kväll, fredag. För regin står Jakob Höglund.
– Jag skulle beskriva det som en musikteatermonolog som är lekfull i sitt grepp. Det finns element av musikteater, drama och monolog, men samtidigt dockteater och tre multimusicerande skådespelare som bär den här historien tillsammans med mig, säger Emma Klingenberg som gestaltar Katrina.
Gift med ålänning
Emma Klingenberg är bekant för många ålänningar, hon är gift med ålänningen Marc Svahnström och har stuga i Hammarland.
– Precis som Katrina är jag från Österbotten och gift med en ålänning, så det är lite lustigt att jag gör rollen, säger hon och skrattar.
Fakta
Musikalen Katrina
• Författare: Sally Salminen.
• Dramatisering och sångtexter: Kaisa Lundán.
• Kompositör och arrangör: Aili Järvelä.
• Regi: Jakob Höglund.
• På scen: Emma Klingenberg, Ulriikka Heikinheimo, Aili Järvelä, Senni Valtonen.
Likheterna tar i övrigt slut där, säger hon. Men drygt 15 års vistelser på Åland har gett henne tillräckligt med kunskap att använda i sin roll.
– Samtidigt är man ju begränsad i vad man kan berätta utifrån ett manuskript, man har det utrymme som finns inom de ramar som är satta. Men jag bräker absolut på åländska ibland och har väldigt kul med det själv förstås.
Fulla salonger
Rollen, säger hon, handlar mindre om ort och ställe och mer om Katrinas strävan, drömmar och kamp.
– Det finns ju överallt.
Hur har musikalen tagits emot?
– Det har varit alldeles otroligt, jag har aldrig varit med om något liknande! Det har varit stående ovationer hela vägen och fulla salonger, folk har inte fått plats. Det här är något som antingen ligger rätt i tid eller i människan när det kommer till berättelsen om det här livsödet, säger Emma Klingenberg och fortsätter:
– Även om den är skriven 1936 är det som att den landar i publiken på ett sätt som gör att det blir betydelsefullt. Det är ingenting man tar för självklart i det här yrket.
Var det självklart att tacka ja till rollen?
– Ja det var det! Det är sällan man får gestalta ett liv från ung till gammal, den här typen av epos växer inte på träd. Sedan är jag vän av nyskrivet där olika konstformer möts i sammanhang där man inte vet vad som ska bli bra eller inte. Det är ett undersökande och skapande man gör tillsammans, då blir processen kreativ och lustfylld och det är något jag verkligen tycker om.
Katrina visas i 15 föreställningar med avslutning den 8 mars.
