Lisbet Nordlund, diakonissa, My Ström, diakoniarbetare och Katarina Gäddnäs, präst är några av de som håller i de olika grupperna.
– De har lite olika inriktningar, säger Katarina.
Sorgegruppen riktar sig till den som drabbats av sorg men som vill komma vidare genom att lyssna till andra och dela sin egen erfarenhet.
– Det är en grupp vi har haft i många år. Den riktar sig till människor som mist någon nära och känner att de har svårt att ta sig igenom sorgen på egen hand, säger Lisbet.
Gruppen träffas först fem gånger, varannan vecka, och tar sedan en paus innan man träffas igen en sjätte gång.
– Första gången vi träffas lär vi känna varandra. Sedan får var och en taltur och ingen avbryter, alla får tala till punkt. Att få lyssna till andra och sedan själv få uttrycka sig är läkande, säger Lisbet.
– Det är bra att sätta ord och få säga det som man ältar på nätter och dagar, säger Katarina.
Varje träff har olika teman och man följer en viss ordning.
– Oftast uppstår en fin gemenskap i gruppen där man kan skratta och gråta tillsammans, säger Lisbet.
Katarina påpekar att det gärna fått gå tre månader sedan dödsfallet så akutsorgen lagt sig lite.
– Men vi är alla olika. Dessutom kan man ha hamnat i en frusen sorg av olika anledningar och inte kunnat ta sig vidare. Även då kan en sorgegrupp hjälpa, säger hon.
Sorgbearbetning
My Ström och kaplan Jessica Bergström leder sorgbearbetningsgruppen. I denna grupp kan det handla om andra sorger än efter någon som dött.
– Det kan handla om separationer, trauman, arbetslöshet och andra förluster i livet. Denna grupp är ännu mer standardiserad där vi läser och gör olika hemuppgifter, säger My.
Gruppen samlas åtta gånger, en gång i veckan, och är det många i gruppen kan man dela in den i mindre grupper.
– Man kan också höra av sig om man vill ha individuella samtal, säger My.
Båda dess grupper använder metoder som är öppna för icketroende eftersom de inte är baserade på varken religiös eller politisk grund.
– Man kan komma med och lära sig metoden och sedan fortsätta att använda den i olika situationer i livet, säger My.
I vår planerar församlingen en fördjupningskurs för de som är bekanta med metoden sedan tidigare.
– Då kanske man mera går in på relationen till sig själv, säger My.
Livsstegen är en grupp som Lisbet och My håller i. Den utgår ifrån en tolvstegsmetod.
– Vi träffas tolv gånger och tar ett steg i taget. Där har också deltagarna sin taltur och ingen distraherar med kommentarer. Alla pratar i jag-form och när en deltagare pratat färdigt går turen över till nästa utan att någon kommenterar, säger Lisbet.
– Orden får på det sättet en annan tyngd när de bara får vara, säger Katarina.
Samtal om döden
I november i fjol startades den första gruppen, samtal om döden. Den initierades av några som kände att de inte fick prata om döden så mycket som de kände att de ville och hade behov av.
– I gruppen har vi kronisktt sjuka, personer som mött döden tidigt i livet och därför tänkt mer på den samt äldre som känner att tiden börjar rinna ut. Döden hör till livet och att vänja sig vid tanken på sin egen död borde beröra alla, säger Katarina.
I gruppen pratar man om allt möjligt och diskuterar runt många frågor som: Vad händer sedan? Hur vill jag ha det när jag dör? Får man ha sin begravning hur man vill? Vad vill jag lämna efter mig? Vad vill jag bli ihågkommen för?
– Vi har haft besök både från begravningsbyrån och palliativa vården. De har berättat och svarat på olika frågor, säger Katarina.
Varje gång gruppen träffas har man ett tema.
– Det är lättare att prata runt ett tema. Men visst kommer också andra diskussionsämnen upp. Men det är aldrig någon debatt om vad man tror eller inte tror på, säger Katarina.
Den som känner för att vara med i någon av grupperna kan kontakta församlingen för mer information.

Nina Eriksson