Raili Hake är född i Helsingfors, men redan tidigt begav hon sig ut i världen.– Jag är intresserad av människor och ville då se hur andra levde och vad de har för värderingar i livet. Jag har alltid dansat och var intresserad att hitta nya dansformer med djupare innehåll. I Asien övade jag på olika danser, säger hon.Men det var först när hon flyttade tillbaka till Finland som hon hittade sin ”dans”, nämligen eurytmin.– Eurytmi för mig är livstil och tankesätt, mycket mer än rörelsekonst. Efter 5 års utbildning blev jag i Schweiz diplomerad eurytmist.– Senare studerade jag eurytmiterapi i England med praktik på olika platser bland annat vid Vidarkliniken i Sverige.Som eurytmiterapeut arbetar man med patienter på remiss från läkare.– Sedan är det min sak att hitta vägen tillsammans med patienterna.Startade föreningTill Åland kom Raili för att hålla en eurytmikurs 1989.– Det var en helg efter påsk. Min syster tyckte att vi skulle gå ut och roa oss men jag var inte riktigt med på det. Jag kunde tänka mig att komma med ut och äta middag. Det var den kvällen jag träffade Robert Nordling, säger Raili.1992 flyttade hon med sin make, Robert till Baggholma var Roberts barndomhem finns samt stugan som han byggt. Robert dog 1996 hemma efter en lång sjukdom.  – Under Roberts sista månader, när jag vårdade honom lärde jag känna vårdare, sjuksköterskor och andra människor på Brändö. Alla var hjälpsamma och vi fick också tillsammans med Roberts dotter, Beatrice, sköta Robert efter våra önskningar ända tills begravningen.Efter makens död och efter att hon vilat och tagit det lugnt bestämde hon sig för en projektutbildning vid Åbo Akademi. Samtidigt som tankar på en förening om vår i livets slutskede föddes.– 1999 registrerades föreningen Vård i livets slutskede, i dag heter den Vård i livet.Med en donation från Ingmar och Anne-Berit Nordling blev också Nordlingska Lägenheten till som en hospis- och vilostelle för sjuka, palliativa och döende patienter då de inte kan eller orkar vara hemma.
15-årsjubileumNordlingska lägenheten, firar i oktober 15-årsjubileum medan föreningen Vård i livet firade 20-årsjubileum i fjol.Lagom till föreningens jubileum kom också boken ”Vård i livet och döden” ut. Raili fick hjälp med att se till att den kom ut.– 27 människor är intervjuade i boken. Det är sjuksköterskor, präster, läkare, frivilliga och anhöriga som svarat på frågor och skrivit ner sina svar. De talar öppet och äkta om sina tankar och känslor. Nu har jag fått hjälp med att översätta den till finska och den 3 oktober presenterar jag boken vid ett seminarium i Tammerfors.Varför blev det en bok?– Det började med att vi borde få till en historik över föreningen men sedan blev det i stället en bok från människor till andra människor om detta viktiga ämne. Kunskapen som människor har fått i vårdandet av palliativa och döende människor är en så kallad “tyst” kunskap.– Detta betyder att andra människor, även de som arbetar inom yrket, inte får lärdom om vidden och djupet av denna sortens vårdande. Inte heller hur mycket livsvisdom det hämtar. Synd för det skulle ge så mycket för alla att få lärdom av de människor som lever nära döden, säger Raili.Att integrera tanken om att man som alla andra dör en dag kan frigöra en för att ta mera vara på livet samt sina nära och kära, också att leva mera i nuet i stället för ”sen”.Mera medmänsklighetAtt en människa får dö hemma är helt annorlunda än att dö på till exempel sjukhus. Det beror naturligtvis om man vill och har möjlighet att få behövlig vård.– Hemma är hemma. Där har man allt bekant runt sig och tryggheten. På sjukhus är man först och främst patient. Hemma finns också omgivningen, naturen runt en, årstiden, minnen från tidigare händelser. Man har mera tid och lugn att ta farväl från  det som varit och så småningom vända sig till det som är framför en. Och detta i den trygga hemmiljön med bekanta människor runt en.Har du själv gjort klart med din död och vad du vill?– Jadå, jag har en härlig urna som Peter Winqvist gjort. Jag vill bli kremerad och urnan ska läggas ner på någon plats där barn och barnbarn vet var den finns. De lever i Israel men kommer till Finland varje år då det är möjligt. Jag vill helst dö hemma och jag vara så klar i mina tankar som möjligt. Skulle vilja uppleva, om man så kan säga, döden. Inte bara sova bort. Jag kan gärna vara ensam också. Men man vet aldrig hurdan smärta man har. Detta är min önskan.Raili har jobbat hela tiden med att reda upp olika saker och papper. Vänner och anhöriga vet redan nu hur Raili vill ha det och vilka ceremonier hon önskar.– Önskningar som jag kommer på skriver jag på små lappar och sätter i urnan. Då kommer urnan också till användning redan nu. Men egentligen är det de anhöriga som får göra hur de känner. Det enda måste är kremation och urnan på ett visst ställe.Hennes önskan inför framtiden är att hon kunde träffa sina barn och barnbarn oftare och kanske vistas mer i Israel vintertid.– Den värld vi har nu är en stor omställning och jag hoppas när coronan är över att vi inte återgår till det gamla normala utan att vi tar ett steg framåt och tänker mer på våra medmänniskor, naturen och att våra barn och barnbarn också ska ha en framtid här på jorden, säger Raili.

Nina Eriksson