Jean Banyanga fick ett stipendium för att studera utvecklingspsykologi vid Åbo Akademi. Året var 2014. 

Hans betyg från Sydafrika hjälpte till och Jean doktorerade 2019. Han började forska. I Borgå träffade han igen Erik Wikström som frågade: ”Varför blir du inte präst?”. 

Jean sade att han måste tala med Gud. ”Ring mig sedan,” sade Erik. Och Jean talade med sin Gud och fick den visshet han behövde. Nu hade det bytt till annan biskop i Borgå, men Erik stödde Jean och kyrkostyrelsen tog emot hans papper. Svaret blev att han hade så mycket examina att det räckte. ”Du behöver praktisera hur gudstjänster och förrättningar går till så blir du kompetent.” Den 7 juni 2020 blev Jean prästvigd i Borgå och fick förslag om ledigt arbete på Åland. Det var igen nya grepp. Med båt för att börja leva i skärgården. Men de var väldigt glada över att orten var svenskspråkig. Barnen var tveksamma. De hade kamrater och hade rotat sig i Helsingfors, men efter en resa till Åland då de fick se orten, ändrade de sig till att svara ja.

Jean och Laura Nubahas berättelse har tagit någon timme. Jean behöver fara på andra uppdrag, men Laura fortsätter att berätta lite om sig själv. Hon var prästbarn och familjen flyttade ofta till olika platser inom Rwanda. Hon avbröt gymnasieskolan på grund av inbördeskriget och familjen sökte sig till Kongo. Vi hörde kanoneld och krigets ljud, men kom bort i tid. De placerades i ett flyktingläger och därifrån sökte sig Laura till Finland där en av hennes bröder fanns sedan tidigare. Nu hjälpte han Laura och en bror till att komma till Åbo. Laura var då 22 år gammal. Det är nu 24 år sedan. 

Laura studerade svenska vid Åbo Akademi för att kunna fortsätta med studier och söka finskt medborgarskap. Det var lättare att komma in på svensk studiesida än på den finska. Laura utbildade sig till närvårdare. 

Jag frågar henne hur det går att leva långt hemifrån och lämna den kultur som sitter i ryggmärgen? 

– Vi från Afrika kan sjunga medan vi arbetar. Ja, till och med dansa. För mig är gospel och annan sång densamma här som i Rwanda. Vår mat består mycket av vegetabilier. Ris, tomater, bönor, kål, majs och morötter är vi ju bekanta med. Kött och fisk äter vi också. Det känns inte som ett problem. Via Youtube får vi fram mycket musik och sång.

Laura är van att sjunga medan hon städar, lagar mat och tvättar. Och har hon en stund ledig kan hon klappa händerna också till ”våra” melodier och Youtube är hela världens musik. Det är mycket gospel.

Inbördeskriget i Rwanda

Laura känner inget främlingskap i det lilla ofta kalla gråa landet i norr.  

– ”Jesus säger vänd dig till mig så får du frid i ditt sinne. Du får ett lugnt och bra liv.” Dina problem kan du lasta på Jesus och du får hjälp att klara de dagar som verkar tunga. Hans kärlek hjälper som inget annat kan hjälpa. Det finns hopp att leva i tro på vår Mästare. Han är internationell, densamme i Finland som i Rwanda. 

Så här långt har vi kommit med Jeans och Lauras liv som par och familj, men det finns en hemsk del kvar som vi skall försöka berätta om. Berättelsen om och upplevelserna av inbördeskriget i Rwanda. Hur hanterar man som enskild person och som folk såren av ett sådant krig? Och hur förlåter men dem som är skyldiga till folkmord och som dödade familjemedlemmar och släktingar?

Jag var på ett nytt besök till Eckerö, träffade Jean och han berättade för mig sin version av kriget. Det blev gemenskap den dagen, men det blev inte mycket skratt. Här är Jeans korta berättelse: ”Kriget var hemskt. Rwanda fick uppleva och världen fick se. 1994 dödades över en miljon människor. Straffet för att de hörde till en folkgrupp som ansågs skyldiga till presidentens död. Jean var 21 år gammal. I grannlandet Uganda fanns utflyttade människor som ville tillbaka till Rwanda. Men det blev motstånd till återinflyttningen. Året var 1990. Oroligheter uppstod och varade i flera år. Fredsförhandlingar fördes i Tanzania och ett avtal skrevs under. Presidenten och hans följe flög hem. Planet sköts ner. Alla ombord omkom. Det orsakade att gruppen interahamwe bland hutuer började förfölja tutsier, man ansåg att den folkgruppen hade skjutit ner planet. Skoningslöst dödade man barn, kvinnor, äldre och män. Alla tutsier skulle bort. Detta var tiden april – juli 1994. 

Jeans mamma var tutsier, pappan var hutuer. Alltså hörde han till båda folkgrupperna. Familjen försökte gömma sig på olika sätt. I skogen eller på andra platser. Det var svårt att få tag i mat och vatten. Han förlorade hela sin mors släkt, vänner och skolkamrater. Sorgen var grymt svår. Frankrike sände militär för att bromsa striderna, men det var för sent. Resultatet av folkmordet blev att det fanns många gatubarn. Kvinnor utnyttjades sexuellt. Smittan av aids spreds mycket. 

Kärlek till din nästa

Jean hade många frågor till Gud. 

– Varför fick detta ske? Varför skulle mina släktingar dö? Var fanns du Gud, som bara tittade på och inte stoppade detta krig? Vad kan jag själv göra? 

Det var då han började arbeta inom hjälporganisationen som nämnts tidigare. Frankrike försökte hjälpa. Det kom mat och mediciner. Många försökte fortfarande fly från landet, men Jean var till humöret nerslagen och tänkte att han lika gärna kunde dö på plats. Det fanns döda överallt. Längs vägarna och i buskarna. Lukten var hemsk. Flyktingar som försökte ta sig bort dog längs sin färd av utmattning och utan mat. Vi försökte gräva ner döda där det gick. 

– Genom att gå till kyrkan, läsa Bibeln och lovsjunga hjälptes många människor och mig också. Där fanns samhörighet med andra. I Bibeln finns många berättelser om svåra saker där Gud har hjälpt. Jesus förlät människorna trots att han blev korsfäst och dödad. Och han förlåter fortfarande. Att be tillsammans och att sjunga kan hjälpa att förlåta och glömma. Gud skyddade mig från att dö. Han hade andra planer för mig. Om man vill hjälpa en person som har gått igenom trauma, måste man visa kärlek till denna person. 

 Jean berättar om en parentes om tiden i Helsingfors, då han arbetade inom åldringsvården. Han hade svårt att sova på nätterna av de minnen som kriget lämnat. Och det hände att han var mycket trött på dagarna. Arbetskamrater klagade på hans beteende. Han fick uppleva mycket rasism och mobbning. Han berättade för sina belackare om händelserna från Rwanda och allt vad han gått igenom. De värsta rasisterna kunde bli hans bästa vänner. De hjälpte till och med. att samla in pengar som sändes till Rwanda för att betala barns skolgång. För människor som förlorat allt, kan minsta gåva vara till hjälp. Jean hänvisar till Matteus evangeliet 25, 35 – 40. Där finns i koncentrat vad livet kan handla om. För att få bort krigets spår inom sig, måste man tala om det, lyssna, gå till kyrkan, hitta vänner, det hjälper. 

Men hur förlåter man? 

– Gud sände Jesus för att dö för våra synder. Jag är en syndare som själv behöver hjälp. Det finns glädjens hopp om jag tittar på korset. Då kan jag förlåta. Men de människor som inte är troende, de har det svårare. De saknar den ögonöppnare som korset kan vara. Gud använd mig som du vill. Vi kan inte få tillbaka våra döda anhöriga. Vi mår inte bra av att hata någon. Vi behöver leva i fred och i Jesu kärlek. 

Jag kan gärna säga att både Jean och jag har gråtit medan han berättat. Detta är Jeans och Lauras berättelse och den är viktig.