Mirjam Öberg är född i byn Kuolemajärvi i Karelen. Hon har fyra syskon, tre systrar och en bror. När Mirjam Öberg gick första året i småskolan talades det om att det skulle bli krig. Ingen i byn trodde att det skulle ske. Men så bröt vinterkriget ut 1939 och alla evakuerades.

– På första stället blev vi väl omhändertagna men sedan flyttades vi till Koijärvi och där var det inte så bra. Vi fick senare en egen stuga att bo i.

Det var där som Mirjam Öberg fick höra att barn från Karelen hade möjlighet att åka som krigsflyktingar till Sverige. Mirjam Öberg var nio år då hon åkte till Sverige och en familj i närheten av Sandviken.

Där bodde hon i ett år innan hon återvände till Finland.

– Vi flyttade tillbaka till Karelen. Pappa byggde ett nytt hus och vi hann bo där i ett år ungefär innan fortsättningskriget bröt ut och vi fick fly igen. Det var sista gången jag såg hemmet, säger hon.

Denna gång hamnade familjen först i S:t Michel och senare i Sagu.

– Jag fick erbjudande från familjen i Sverige att komma tillbaka. Jag åkte dit igen när jag var tolv år. Jag gick i skola där och lärde mig svenska. Men efter ett år återvände jag till familjen i Finland.

Mirjam Öbergs familj blev erbjudna ett eget boende i Finland i stället för det som de miste i Karelen. Men stället de blev erbjudna låg långt borta och inte fanns det några vägar dit och ingen skog.

– Pappa tackade nej. Vi fick en summa pengar i stället. Vi åkte till Åbo men där ville de inte ta emot flyktingar från landet och vi behandlades därefter. Vi fick till sist ett boende på Östra Långgatan, ett rum och kök. Jag sov på golvet eftersom vi hade en hyresgäst i kammaren som vägrade att flytta ut hur mycket vi än försökte.

Hälsosyster på Kumlinge

När alla systrarna hade flyttat ut då flyttade även hyresgästen.

– Jag valde att studera till sjuksköterska i Helsingfors. Jag valde att studera på Svenska sjuksköterskeskolan för jag ville inte tappa det svenska språket, säger Mirjam Öberg.

När hon var klar med sjuksköterskeutbildningen specialiserade hon sig som barnmorska och gick även hälsosysterutbildningen.

– Rektorn Ulla Wigelius uppmuntrade oss att bli hälsosystrar och att sedan söka oss till Ålands skärgård. Vi lovade henne det för vi tyckte så mycket om henne. På det sättet kom jag till Kumlinge. En plats jag aldrig hört talas om tidigare.

Meningen var att hon skulle bli på Kumlinge i ett år men det blev tre.

– Jag kom dit mitt i natten. Postiljonen var på plats för att ta emot mig. Han körde mig till skolan där jag skulle bo på övervåningen. Allt var mörkt då han släppte av mig med alla mina väskor. Jag tänkte att jag går in och knäpper på belysningen men inget hände. Då kom postiljonen tillbaka och frågade om jag behövde hjälp.

Mirjam Öberg svarade att hon behövde hjälp för att komma upp med alla sina saker. Men det viktigaste var att få på belysningen.

– Då fick jag veta att det inte fanns någon ström på Kumlinge på den tiden.

Efter de tre åren på Kumlinge fick Mirjam Öberg tjänst som stadsbarnmorska i Mariehamn.

Politiskt aktiv

Under de kommande två åren förändrades Mirjam Öbergs liv väldigt mycket.

– Jag bytte boningsort, fick en ny man, fick barn och byggde hus.

Också hennes intresse för politik ökade under åren och 1975 kom hon in i lagtinget där hon satt fram till 1991. Hälsovården var en av hennes hjärtefrågor och den andra var kulturen.

– Jag märkte att kulturen hade det kämpigt och ville engagera mig.

Mirjam Öberg hade det kämpigt själv med allt som skulle göras då hennes man var fiskare.

– Barnen och hemmet skulle tas om hand samtidigt som det var mycket kvällsarbete i lagtinget på den tiden. Det var bara lördagskvällarna som var mötesfria.

Samtidigt hade Mirjam Öberg som hobby att skriva teaterpjäser på fritiden.

Hur många har du skrivit?

– Kanske 15 stycken. Nu tycker jag att alla är dåliga så det är inget att skriva om, säger hon.

Men kulturintresset finns kvar. Mirjam Öberg går gärna på konstutställningar bara hon får någon med sig.

– Tidigare gick jag också på teaterföreställningar men efter att jag fått sämre hörsel har jag fått lämna den biten. I stället har jag andra saker som jag grubblar på. Till exempel varför det sällan finns fickor på kvinnokläder. Vi har också telefoner och glasögon som man behöver sätta någonstans. Inte ska man behöva vara någon muminmamma med handväska hela tiden, säger hon.

Road av matlagning

Andra saker som Mirjam Öberg funderar på är varför det inte finns strömming att köpa alla dagar.

– Åland har gett bort kvoten till stortrålare som egentligen är för stora för Östersjön. Vad har vi för ekonomisk nytta av det undrar jag. Det finns massa saker att fundera på, säger hon.

Mirjam Öberg läser en hel del. Just nu har hon läst klart Kerstin Ekmans bok ”Löpa Varg”.

– Den var riktigt bra.

Att laga mat är ett annat intresse som Mirjam Öberg har.

– Jag bjuder gärna vänner och familj på lunch. Jag sitter här vid köksbordet och förbereder och sedan tar jag rullatorn till spisen och lagar maten. Det går hur bra som helst.

Hon berättar att hon har en mission, att lära folk att äta mer strömming.

– Av strömming kan man göra så otroligt mycket. Allt från strömmingslåda till stekt och inlagd strömming. Att laga ”ugnsmat” är något jag har med mig från barndomen. I Karelen lagade man mycket ugnsmat eftersom man oftast eldade i en stor ugn.

Lagar du karelska piroger också?

– Inte numera. Det blir knepigt med artros i fingrarna. Men jag har lagat karelska piroger många gånger.

Nu ska du fylla 90 år. Hur känns det?

– Jag vet inte. Men eftersom jag inte riktigt hade någon barndom känns det bra att få ha en lång ålderdom i stället. Trots allt finns det mycket i livet som jag är tacksam för och som jag tycker att är intressant. Jag strävar efter att gå hela vägen, uppleva och ta till mig allt som jag kan.