Lantrådet Veronica Thörnroos slår sig ned på sitt kontor i Ålands landskapsregering i Mariehamn. Hon har ett hektiskt schema, och trots semestern är det fullt upp.

Sin uppväxt beskriver hon som traditionell. Som nummer två i ordningen på fyra syskon växte hon upp tillsammans med sin mamma och pappa i byn Fremmanby i Östra Saltvik.

Sitt intresse för grundskolan beskriver hon som lågt.

– Jag var inte alls intresserad av skolan faktiskt.

– Jag var medelmåttig men jag ansträngde mig ytterst lite, jag ägnade väldigt, väldigt lite tid åt läxläsning, på gränsen till obefintligt.

Men efter grundskolan fick hon mer driv, och efter två år på folkhögskola bar det av till Ekenäs där hon studerade till primärskötare.

– Efter det for jag till Vasa och pluggade till sjuksköterska. Efter det jobbade jag ett litet tag, ett halvår kanske, och sedan började jag plugga till hälsovårdare i Helsingfors.

Att det var vård hon skulle jobba med stod klart för henne redan som liten, alla andra alternativ var otänkbara.

– Det är lite så i min natur att det är väldigt sällan jag tvekar. Jag har en väldigt stark intuition, vad jag tycker att jag vill göra och vad jag inte vill göra. Det gäller egentligen allt.

– Redan när jag var väldigt liten bestämde jag mig för att jag ville bli hälsovårdare. Det var när vår skolhälsovårdare Britta Jansson kom till Rangsby skola, och jag tyckte att hon var så cool, snygg och snäll. Hon gjorde bra saker, och jag kände att det där vill jag också.

– Då bestämde jag det, jag ville bli hälsovårdare. Och skulle det av någon anledning inte gå då ville jag bli brandman. Det stod helt klart, det fanns ingenting annat.

Våren 1987 var hon färdigutbildad hälsovårdare och tog anställning till sjöss. Först ombord på Viking Sally och sedan på Athena och Kalypso.

På den tiden jobbade hon varannan vecka, och om somrarna ägnade hon sin lediga tid åt hälsovårdsarbete på Brändö, ända fram till 2011.

– Efter det blev det lite svårare, när jag varit minister. Då kunde jag inte riktigt göra det på ledigheten, det funkade inte med arbetet här eller med vårdrelationen. Det blev liksom fel fokus, fokus ska vara på patienten och inte på vårdaren.

– Men sedan när centerpartiet hamnade i opposition 2015 så tog jag kontakt med Skellefteå, och jobbade där som sjukskötare i jour på hemsjukvården.

– Det finns alltid en tillfredsställelse i att hjälpa andra människor.

Konstig känsla

I Brändös kommunstyrelse har hon suttit i 20 år, något som har mer med representation än politiska meriter att göra enligt henne själv. Hur hon styrde in på landskapspolitik är en annan historia.

I och med födseln av sin äldsta dotter 1993 gick hon i land, och ett år senare tog hon anställning som timlärare vid sjöfartsläroverket i Mariehamn.

– Då skulle dåvarande landskapsregering göra en reform, man skulle sammanslå de sju skolor som fanns och som var på samma utbildningsnivå.

– Vi på sjöfartsläroverket tyckte inte att det var en bra idé. Vi såg inga fördelar i det.

Veronica Thörnroos tog då kontakt med dåvarande utbildningsminister Gun Carlson, och informerade henne om sin syn på saken.

– Hon lyssnade nog väldigt artigt, men hon lovade ingenting.

Eftersom hennes dialog med utbildningsministern inte hade önskat effekt tog hon sitt ärende till nästa steg, och stämde träff med dåvarande lantråd Roger Nordlund.

– Han lyssnade också väldigt artigt men vi var ju inne på sådana detaljer som han omöjligen kunde känna till, förstår jag nu när jag själv är lantråd.

Till Veronica Thörnroos besvikelse drevs reformen slutligen igenom. Men efter ett tag tog Gun Carlson kontakt med henne över telefon.

– Hon sa att om man har sådär mycket åsikter och synpunkter borde man kanske vara med själv, och tycka till.

Och på den vägen blev det. 2003 ställde hon upp i lagtingsvalet för Åländsk center, och blev invald.

– Det var en väldigt konstig känsla. Jag kände nästan ingen i partiet. Jag kommer ihåg att vi satt på Arken, jag och min dåvarande man och svåger, vi hade bokat ett eget bord där. Allt var jättekonstigt, folk kom fram och gratulerade.

Platsen som ledamot i lagtinget var till en början svår att vänja sig vid. Från att vara respekterad inom sjöfartsmedicin, till att börja från noll i lagtinget var en utmaning.

– Det finns ju ingen manual, ”Såhär blir du en bra lagtingsledamot”. Du har ett förtroendeuppdrag som är hur brett och hur djupt som helst, och det är helt upp till dig själv att forma hur du vill arbeta. Du kan glida in i lagtinget och göra nästan ingenting, om det är det du vill. Det finns jobb precis hur mycket som helst om man vill göra det.

– Det var en krävande start.

Otroligt intensivt liv

Veronica Thörnroos har tre döttrar, den äldsta dottern föddes 1993 och följdes av tvillingar 1995.

– Det har varit lite trolleri över det hela, säger hon om att kombinera arbete med familjelivet.

– Logistik och planering, det är jättemycket sådant.

I dag bor hon på Lappo i Brändö, men för att lyckas kombinera lagtingsarbetet och arbetet i regeringen har hon en övernattningslägenhet i Mariehamn.

Att bo i skärgården ser hon inte som en utmaning.

– Det är en inställningsfråga. När jag åker på fredagar, jag brukar åka 16.45 från stan och då är jag hemma ungefär 20.30, då är det som att andas ut. Det är mitt andningshål.

– Till saken hör att det är så otroligt intensivt det här livet i Mariehamn, speciellt som det är nu i den position jag har. Jag är nästan asocial på helgerna, jag behöver bara andas.

Fritid har hon inte mycket av, men om hon får en ledig stund tycker hon om att läsa. Till hennes arbete hör att sluka mängder med texter, men när hon själv får välja blir det ofta deckare eller romaner.

Även musiken har en del i hennes liv.

– Jag sjunger i kör och tar sololektioner. Jag funderar på om jag ska börja spela ukulele, det skulle vara kul att kunna knäppa på en sådan.

– Jag väljer mellan ukulele och piano, jag har inte riktigt bestämt mig.

Träning är något hon gärna ägnar sig åt, även om det oftast blir i perioder.

– Jag har slarvat jättemycket med träningen, men nu har jag tänkt att jag ska tag i det igen.

– Och så tycker jag om att resa.

– Nu har jag blivit lite sugen på Portugal. Jag har varit dit en gång och jag tror att jag ska styra kosan dit så småningom. Jag kan inte säga varför, det är bara en känsla jag har.

Hur är det att vara lantråd, och att hela tiden vara tillgänglig?

– Det är utmanande. Det är avancerad problemlösning hela tiden. Du måste jobba i tre olika tidsepoker: du måste vara i realtid, du måste ha god planering för att det ska fungera, men också ha en känsla för vad för politiska problem som kan dyka upp.

– Det är också ganska roligt. Inte så att man skrattar, men det är intressant, spännande och lärorikt.

Viljestyrkan viktig

Positiv, viljestark, på gränsen till arbetsnarkoman, rättvis och humoristisk. Så beskriver Veronica Thörnroos sig själv.

Sin viljestyrka är något hon drar fördel av.

– Jag tror att det är en fördel att du kan och vågar säga politiskt vad du vill, att i den här riktningen vill vi gå, vi tror att det här är det absolut bästa, och driva den frågan. Men sedan måste man också acceptera att i en demokrati är det väldigt sällan som man får precis som man vill. Då måste man vara tillräckligt lyhörd för att veta när man ska backa och börja söka kompromisslösningar. Om man inte talar om vad man vill är det också svårt för andra att veta.

Hon berättar att de flesta tjänsteman tilltalar henne ”Lantrådet”, men att de flesta kollegor säger Veronica.

– Men när nånting håller på att gå på tok tilltalas jag alltid med lantrådet. Så jag vet att när någon av mina kollegor kommer in och säger ”Lantrådet”, då vet jag att nej nu, säger hon och skrattar.

Hennes 60-årsdag är lördagen den 16 juli, men firas senare i sommar. Först med inbjudna gäster den 6 augusti hemma på Lappo, och sedan med en officiell mottagning den 19 augusti från klockan 14-18 i GE-villans trädgård i Mariehamn.

Hur känns det att fylla 60?

– När min pappa fyllde 50, då var man nog orolig för honom, man tänkte att han var jättegammal. Nu fyller jag 60. Jag vet inte hur man ska känna sig som 60, men ibland känner jag mig riktigt klok och förnuftig. Sen finns det gånger när jag känner mig riktigt barnslig och tänker ”Det där kan nog inte vara riktigt lämpligt för en person i min ålder”.

I år önskar hon sig inga saker, utan pengar i kontanter.

– De pengarna ska jag använda till en språkresa, en intensivkurs i engelska någonstans långt bort i två-tre veckor.

– Det ska bli jätteroligt att ha fest, det ska det. Det ser jag fram emot.