Konstmarknaden är oförutsägbar och i ständig förvandling. Det senaste året bjöd på flera överraskningar. Auktionshusen kunde skryta om fantastiska prisrekord samtidigt som de försökte förtiga prisras och den stigande procenten osålda verk på auktionerna. Sammanfattningsvis kan man säga att den dyra konsten blir bara dyrare och den billiga konsten blir bara billigare.

Prisstegringen på den dyra konsten är svår att analysera, medan det är lättare att förstå varför den billigare konsten bara blir billigare. Där är det helt enkelt så att utbudet är större än efterfrågan. Inredningsidealet är just nu präglat av enkelhet och asketism. Förr hängde man traditionsenligt upp de tavlor man ärvde. De nya generationerna ser mycket mer osentimentalt på saken och att de föremål och objekt som inte passar in gör man sig resolut av med. När auktionshusen förr tog emot ett parti från ett dödsbo sattes relativt höga bevakningspriser på de inlämnande föremålen. Det gjorde att prisras på konst inte existerade – att föremål blev osålda på grund av att bevakningspriset inte uppnåddes påverkade inte i så hög grad prisbilden för fortsättningen. I dag vill många av de som säljer till exempel ett dödsbo inte få osålda tavlor i retur – bevakningsprisen är i många fall nästan obefintliga och tavlor säljs till oerhört låga priser. Också auktionshusen ser hellre att objekten säljs än att de hamnar i retur. Hamnar de i retur åsamkar de bara extra arbete och totalt avsaknad av inkomst för auktionshuset. För auktionshusets omsättning är det bättre att sälja en tavla till ett lågt pris än att den blir osåld.

Det ska även påpekas att Internet har gjort det enkelt för alla att hålla sig á jour med konstmarknadens priser. Så var det inte förr. De åländska konsthandlarna kunde köpa tavlor av Erik Juselius och Ture Malmberg för en spottstyver i Sverige och sälja dyrt på den lokala marknaden. Det går inte längre då allmänheten ser att dylika tavlor går för hundra eller ett par hundra euro på auktion i riket och i Sverige.

Det finns en vanlig vanföreställning att konst av en avliden konstnär stiger i pris. Så är det i några få fall, men det vanliga är faktiskt numera det omvända. När en konstnär lever och håller utställningar befinner han sig i ett socialt sammanhang. Konstnären ser själv till att intresset för konsten upprätthålls genom utställningar, vernissager och pressmeddelanden. När konstnären avlider försvinner dessa realiteter. Om inte någon, konsthandlare, museum eller släkting, aktivt fortsätter arbetet sjunker konstnären så småningom i glömska med sjunkande priser som följd. Som exempel på detta faktum kan vi ta en svensk och en finländsk konstnär. Lindorm Liljefors (1909-1985), son till den store Bruno Liljefors, var en uppmärksammad och välrenommerad konstnär. Så länge han levde var intresset för hans måleri stort. Efter hans död dalade intresset och priserna katastrofalt. På Åland hade konsthandlarna sålt verk av honom för tiotusentals mark, ja upp till 100.000 mark. I dag kostar tavlorna bara några tusen kronor i de flesta fall.

Finländaren Eric Vasström (1887-1958) var uppburen av societeten i Helsingfors. Han sålde bra på utställningar med höga priser, likaså på auktioner. I dag är hans konst mycket billig och få är medvetna om hans person.

Det är möjligt att nya vindar har börjat blåsa i inredningsidealet. Möjligen är de totalt avskalade IKEA-interiörerna på väg att bli omoderna och retrotrenden gör att till exempel 1970-talets färg- och mönsterexcesser är på väg tillbaka. På större loppisar i Sverige ser man att efterfrågan på ett visst slag av prylar ökar. Det rena prylsamlandet verkar dock fortfarande vara ute, men småprylar och tavlor börjar användas i installationsliknande kompositioner i heminteriörer. Frågan är om denna trend kommer att göra att även den ”billigare” konsten får en större efterfrågan – det får framtiden utvisa. Framtiden får även utvisa om trenden att den dyra konsten blir ännu dyrare håller i sig.