Storoffensiver

De allierade har under juni inlett de offensiver man utlovade varandra vid trepartsmötet i Teheran i slutet av förra året. Den 6 juni genomförde västmakterna sin landstigning i Normandie i väster, ”Overlord”, och redan inom en vecka hade man säkrat ett stort brohuvud med över 300 000 man och 54 000 fordon. Den 23 juni påbörjade Sovjetunionen sin motsvarande storoffensiv i öster, ”Bagration”, som syftar till att med överlägsna trupper (1,7 milj. man) rensa Vitryssland och förinta den tyska armégruppen ”Mitte”.

Karelska näset

Mellan dessa två datum har Sovjetunionen även påbörjat en offensiv på Karelska näset. Huvudstyrkan, 21. Armén (drygt 150 000 man), har beordrats bryta igenom försvaret vid Valkeasaari i söder och inom 10 dagarna erövra Viborg – samt inom 45 dagar nå fram till Kymmene älv (1743-års gräns). Offensiven inleddes planenligt på morgonen den 9 juni med tio timmars flygbombning och artilleribeskjutning, vilket malde ner den främre försvarslinjen. Nästa morgon kl. 06.30 inleddes huvudanfallet med massiva vågor av infanteri och pansar. Under de följande dagarna har försvararna ständigt tvingats bakåt, och på kvällen den 20 juni tvingades man överge Viborg utan större strid.

Följande dag gav den ryska krigsledningen order om att fortsätta offensiven västerut mot Imatra och Villmanstrand samt därifrån mot Kouvula och Kotka. Hittills har dock alla försök att ta sig över sundet väster om Viborg stoppats vid Tienhaara. Efter stora förluster har ryssarna den 25 juni istället vänt sig norrut, i ett försök bryta igenom vid Tali. De ytterst hårda striderna med infanteri, pansar, artilleri och flyg pågår för fullt, försvaret vacklar men med understöd av tyskt flyg tycks linjerna hålla.

Ålandstidningen har rätt detaljerat följt utvecklingen under svarta rubriker som: ”Rysk offensiv i stor skala på Karelska näset” (13.6); ”Viborg har fallit” (22.6) samt i ett sällsynt fall på första sidan: ”Inga tecken på att den ryska offensiven skall avtaga” (27.6). På grund av censuren har tidningen inte kunnat komma med egna kommentarer, men det framgår ändå att man är medveten om den allt svårare situationen.

Kapitulation?

Den 21 juni, dagen efter Viborgs fall, bedömdes läget vid fronten som kritiskt, särskilt som ryssarna föregående dag även inlett en motsvarande offensiv på Svirfronten nordost om Ladoga. Via svensk förmedling kontaktades nu åter ryska sändebudet Aleksandra Kollontaj i

Stockholm om att Finland vore redo att sända en befullmäktigad delegation till Moskva för att förhandla om fred. Svaret kom på kvällen den 23 juni: Kreml vill först få en skriftlig förbindelse, undertecknad av statsministern eller utrikesministern, om att Finland är redo att kapitulera och begära fred. ”Om vi får ett sådant dokument är Moskva berett att ta emot en finländsk delegation”. Kravet på ”kapitulation” har naturligt nog fått regeringen att tveka, och man har nu istället valt att satsa allt på fortsatt försvarsstrid.

Kraven

Bakom det ryska svaret finns ett färdigt, strängt hemligt utkast till kapitulationshandling omfattande 55 mycket långtgående artiklar gällande Finlands totala underkastelse och ockupation. Dokumentet har utarbetats redan i oktober 1943 av den sk. Voroshilov-kommittén och har rubriken ”Dokument över Finlands ovillkorliga kapitulation”. Flertalet artiklar behandlar visserligen rent militära frågor, men många berör även samhällsliv och ekonomi. Ålandsöarna nämns specifikt, och nedan ges fyra exempel som direkt eller indirekt skulle beröra landskapet.

8) Direkt efter undertecknandet [...] förbjuds omedelbart all telekommunikation i Finland och alla nyhetssändningar från finländskt territorium, och samtidigt avbryts telegram-, telefon- och radioförbindelserna med utlandet.

10) För att säkra kapitulationen kan den sovjetiska Militärledningen [...] med vapenmakt besätta Finlands territorium helt eller delvis, liksom dess hamnar och även Ålandsöarna och öarna i Finska viken. På de besatta områdena har Sovjetunionen alla ockupationsmaktens rättigheter. Militärledningen offentliggör alla till saken hörande direktiv och bestämmelser. Den finska Regeringen och det finska Folket stöder med alla befintliga medel genomförandet av dessa bestämmelser och direktiv.

11) På de besatta områdena svarar Militärledningen för upprätthållandet av den allmänna ordningen och säkerheten. På de obesatta ligger detta ansvar på Finlands Regering.

48) Följande kommer att omedelbart underställas Militärledningens kontroll: a) Finlands alla råvaru-, förädlings- och övriga industrier; b) råvarureserver; c) alla spannmålsprodukter, livsmedels- och foderförråd; d) all verksamhet inom utländsk och inhemsk handel, liksom inom alla banker; e) all järnvägs-, vatten- och biltrafik, också civil flygtrafik; f) alla slags kommunikationsmedel, som post, radiosändare, telefoner, osv; g) alla trycksaker, teater- och biografföreställningar, radioutsändningar och alla övriga propaganda- och nöjestillställningar.

Dokumentet, som den 21 juni nu förelagts Molotov, avslutas på sista sidan med färdiga utrymmen för namnteckningarna av befullmäktigade representanter för Finlands regering och krigsmakt.

Försvarspakt

Det ryska ”erbjudandet” om kapitulation är dock redan överspelat, eftersom president Ryti den 26 juni i praktiken slöt en vapenbrödrapakt med Tyskland. Bakgrunden är att Finland nu omedelbart måste få tillförsel av vapen, ammunition och livsmedel, och där Tyskland är den enda möjliga givaren. Detta samtidigt som Hitler en längre tid krävt en bindande politisk förbindelse om att Finland inte sluter separatfred, men där regeringen hittills lyckats slingra sig undan – vilket lett till att de tidigare vapen- och livsmedelsstöden i våras helt upphörde. En försiktig finländsk förfrågan den 19 juni huruvida tyskarna nu trots allt vore villiga att återuppta vapenleveranserna ledde oväntat till att den tyske utrikesministern von Ribbentrop tre dagar senare anlände med flyg till Helsingfors. Hans anbud var enkelt: vapen i utbyte mot skriftlig förbindelse. Efter flera dagar av förhandlingar på högsta nivå enades man slutligen om en kompromiss. I egenskap av president undertecknade Risto Ryti en personlig försäkran till Hitler, där han lovade att inte ingå separatfred utan Tysklands samtycke, och inte heller tillåta någon av honom utsedd regering att inleda fredsförhandlingar utan motsvarande samtycke. Finland har därmed formellt och offentligt bundit sig till den tyska sidan.

I omvärlden har vapenbrödrapakten mötts med förvåning och ilska. Längst har USA gått, som avbrutit de diplomatiska förbindelserna och förklarat Finland som fientligt område dit finansiella och kommersiella kontakter är förbjudna – men hittills utan att formellt förklara krig.

Å andra sidan Samtidigt har de eftertraktade tyska stöden återupptagits i form av flyg, stormkanoner, pansarvärnsvapen, ammunition och livsmedel. Därtill är utlovat en infanteridivision från fronten i Estland. Vad få kommentatorer uppfattat är emellertid att Rytis skrivelse innehåller medvetna kryphål. Varken riksdag eller regering står formellt bakom, varför den juridiska giltigheten är diskutabel. Därtill är den kopplad enbart till Rytis presidentskap, vid ett framtida maktskifte behöver en efterföljare inte anse sig bunden av ett sådant löfte. Den svenska regeringen är tydligen informerad om detta, eftersom statsminister Hansson manat den svenska pressen till lugn och sans. Försvarsstriden går nu vidare, med förhoppningen att Finland kan nå en bättre förhandlingsposition inför framtida kontakter med Moskva.

Uppbrott

På Åland tycks inte den ryska storoffensiven ha lett till någon direkt beredskapshöjning, Den omedelbara reaktionen blev istället att Jägarbataljon 6 (JP 6) under brådstörtande former sändes österut till fronten. Som framgick av marsrapporten anlände bataljonen till Åland den 27 mars och förlades till Jomala, med uppgiften att försvara kusten mot en eventuell tysk landstigning. Tyskarna kom dock aldrig, och manskapet kunde i slutet av maj under närmast fredsliknande förhållanden fira bataljonens årsdag med en stor parad i Mariehamn.

Uppbrottsordern kom vid 15-tiden den 10 juni. Vid Södersunda skola, där 3. kompaniet var förlagt, höll kompanichefen ett kort tal varpå skolläraren tackade för gott uppförande. Kl. 19 skedde avfärd på egna cyklar till Mariehamn där man under kvällen inlastades ombord på s/s Greta Thordén, tillsamman med 2. kompaniet, maskingevärskompaniet och delar av staben. Lastningen tog fem timmar och först efter midnatt den 11 juni kunde fartyget gå iväg mot Åbo, eskorterat av Tursas. Senare samma dag sändes bataljonen bilar och tyngre utrustning iväg bogseraren VH 2 och en pråm, och följande natt avgick s/s Aranda med 1. kompaniet, granatkastarplutonen och resten av staben. Från Åbo sändes bataljonen omedelbart vidare med tåg till fronten där man den 13 juni grupperades i Nykyrka kommun, sydost om Viborg. Där har bataljonen redan följande dag noterat sina första förluster i döda och sårade.

I och med detta saknar Åland åter rörligt infanteri. Från vissa av kustforten har även personal sänts österut, till exempel från Nyhamn där 76 man (16. Rask.Ptri) den 14 juni sänds som förstärkning till Nylands kustbrigad. Å andra sidan har exempelvis Kökar några dagar senare fått en förstärkning på 75 man. Som helhet har dock beredskapen sänkts, och i slutet av månaden började en del av de lätta fält- och luftvärnskanonerna likaså sändas österut.

Slutkommentar

Även om det tyska hotet mot Åland just nu tycks avlägset är det inte helt borta. Under juni har de tyska oannonserade spaningsflygningarna över landskapet börjat på nytt, efter nästan en månads uppehåll. De beskrivs närmare i den andra delrapporten för juni månad, som kommer inom två till tre veckor. Där redogörs även för aktuellt läge gällande tyskarnas operationsplan ”Tanne West”, som nu fått problem då den för Åland öronmärkta infanteridivisionen (416 ID) inte längre får lösgöras från Danmark. Detta efter farhågor om att västmakternas landstigning i Frankrike kan komma att följas av motsvarande operationer även längre norrut.

Kenneth Gustavsson