Linda Smith säger att hon visserligen var nöjd med dikterna hon skickade in, men att de skulle leda till ett hedersomnämnande var överraskande–och väldigt roligt förstås.
–Det är en skjuts framåt, men jag måste jobba vidare, säger hon lugnt.
Men redan nu har hon fått en viss uppmärksamhet. De finlandssvenska tidningarna har skrivit om henne och på prisutdelningen läste hon upp två dikter inför publik.
Dessutom har hon ”en sak” på gång, men det är än så länge hemligt.
Hur känns det att bli bekräftad?
–Det förändrar hela mitt sätt att se på mitt skapande. Jag är ganska självkritisk, även om jag inte jämför mig med andra. Men det är svårt att själv avgöra om något är bra.
–Nu är det lättare att skriva vidare. Och jag tycker att jag har hittat formen för mitt skrivande. Allt har fallit på plats.
Förhoppningen är att få ge ut sina dikter någon gång, med egna illustrationer, men där är hon inte ännu.
–Det är mitt mål, men jag behöver skriva mer. Jag tror det stör skrivandet när det viktigaste blir att skriva för att ge ut.
Naturen ger inspiration
Linda Smith vill ha ett tema när hon skriver. Hon tycker om att vistas i naturen och det är också där hon hittar sin inspiration. Dikterna–och även prosan–handlar mycket om barndomen. Om somrarna på stugan i Tengsödavik bland höga berg och många träsk. Och om den gamla gården i Karrböle, Jomala där hon växte upp.
–Eftersom allt jag skriver är så förankrat på Åland kan det vara svårt att ge ut det utanför Åland, men man vet ju inte. Man kan ju också ge ut på eget förlag, men jag siktar högre. Om jag jobbar tillräckligt länge tror jag att det ordnar sig.
Vill skriva korta texter
Texterna växer fram på datorn vid köksfönstret på det lilla torpet i Prästö, som Linda Smith köpte för 13 år sedan. Den bärbara datorn står på en gammal Singer symaskin och gardinerna fladdrar i vinden. Utanför grönska.
Men hon kan lika gärna sitta i en lägenhet i stan och skriva, säger hon. Orden kommer till henne ändå.
Hon är väldigt disciplinerad när hon arbetar.
–Ska jag skriva så skriver jag. Jag tycker det fungerar, säger hon.
Linda Smith har alltid tyckt om att skriva. Som tonåring blev det kärleksdikter och uppsatserna i skolan har hon alltid gillat. I vuxen ålder har hon gått flera skrivarkurser på Axxell i Helsingfors, men poesin är en relativt nyfunnen kärlek.
Hon skriver kortfattat och säger att hon är bra på att skala bort alla onödiga ord.
–Så mycket att de nästan försvinner, säger hon och skrattar.
Linda Smith har också skrivit utkast till barnböcker, men än har hon inte fått napp från något förlag. Och det är just sådana korta texter hon vill fortsätta med: dikter, betraktelser, barnbokstexter. Noveller och romaner är inget som lockar. Ännu. Fast man vet ju aldrig vad som händer senare i livet, menar hon.
Skrivarkurserna har lärt henne att framför allt täta sina texter.
–Förut berättade jag för mycket, de var för förklarande. Vissa saker kan läsaren själv lista ut även om man inte skriver det, säger hon och ler.

Sandra Widing