Ryor förknippar vi idag med ryamattor, men den traditionella användningen var en helt annan. Ryor användes i stället för skinnfällar. I båten blev fällen hård och fördärvad av saltvatten, medan ylleryan bibehöll sin mjukhet och isoleringsförmåga även om den blev våt.
Gamla ryor hängs nu upp på väggen som prydnad, medan de ursprungligen var brukstextilier som till exempel användes som täcken. I Sverige går vävtekniken med lugg under namnet flossa.
De äldsta beläggen
De äldsta bevarade ryorna på Åland härstammar från 1700-talet, men långt tidigare användes ryor. Det påstås att de äldsta beläggen i Skandinavien är från 800-1000-talen. Till Finland kom ryan västerifrån. Fornskandinaviskans ”ru” eller ”ry” betydde sträv eller raggig. I urkunderna omnämns åländska ryor från början av 1500-talet. I Sverige finns flera belägg redan från 1400-talet.
Slit- eller bruksryan
Den enkelnockade ryan, alltså den med nock bara på en sida, kallas även skärgårdsrya. Den användes med nocken nedåt i sängar och bäddar så att den värmande sidan kom närmast kroppen. Slitryan är vanligtvis naturfärgad och har enbart en enkel dekor i form av färginslag runt kanterna och ibland blandade man in trasor och lappar med nockorna.
När intresset för äldre folklig textil tog fart på 1900-talet brydde man sig till en början inte om de enkla bruksryorna, utan fokuserade på insamling av de färggranna rosenryorna.
Prydnadsryan
Ryan med nock på båda sidor kallas dubbelnockad eller ”tvinockad”. Man tror att ursprunget till denna typ av textil kommer från de så kallade turkvävarna i 1600-talets England.
Inspirationen till att börja med mönster på ena sidan kan ha hämtats från orientaliska mattor. Till Åland torde de dubbelnockade ryorna ha kommit på 1700-talet. I en bouppteckning 1739 efter kyrkoherdskan Frondelia i Jomala omnämns till exempel två tvinockade ryor.
De äldre vävstolarna som brukades i hemmen var inte tillräckligt breda för att man skulle kunna göra en rya i sin hela bredd. De gjordes därför i två våder som syddes ihop. Det var svårt att få mönsteranpassningen att stämma exakt och även garnets färgbad kunde variera. Detta gör att man på vissa ryor tydligt ser att de är vävda i två våder.
Ryamönstren var inledningsvis rätt geometriska och bestod av kors, gallerverk med räta eller sneda rutor, hjärtan, tandsnitt, timglas, urnor och växter med mera. Den granna och mönstrade prydnadsryans undersida behöll slitryans enkelhet med en företrädesvis enfärgad botten med färgad ram. Växtfärgade garn användes till ryorna men vissa färger var svåra att få fram. Man köpte indigio för att färga blått garn samt krapp och koschenill för rött.
Anilinfärger
Uppfinningen att tillverka anilinfärger revolutionerade garnfärgningen. Anilinfärgämnen är ett samlingsnamn på organiska syntetiska färgämnen. De har anilin som bassubstans, ursprungligen framställd ur stenkolstjära.
Utvecklingen av anilinfärgämnen började 1856 med William Henry Perkins upptäckt av mauvein. År 1858 utgav August Wilhelm von Hofmann första gången en praktisk metod att producera anilinrött. Tre år senare kom anilinblått, sedan anilinviolett, anilingrönt och anilinsvart.
På 1870-talet utökades sortimentet av anilinfärger.
Tyvärr visade det sig att de syntetiskt framställda färgerna inte var lika ljusbeständiga som många växtfärger. Om man tittar i en ryalugg ser man spår av de ursprungliga garnfärgerna närmast knutarna där ljuset inte sluppit åt att bleka. Man kan se att ryorna från början varit oerhört grälla och färggranna i en skala som alls inte passar dagens smak och felkatiga uppfattning om gamla textiliers harmoniska färgsättning.
Rosenryor
Ryornas användning förändrades med tiden och särskilt de dubbelnockade mönstrade ryorna fick en alltmer dekorativ funktion. Mönster till ryor började tas ur mönsterböcker och märkdukar. Dessa så kallade ”rosenryor” användes till exempel som brudryor och sängtäcken. För att få mönstret att inte deformeras av den svåra mönsteranpassningen började man använda bredare vävstolar så att ryan inte behövde vävas i två våder.
De äldsta daterade rosenryorna är vävda i mitten av 1860-talet och de sammanfaller således med anilinfärgens ankomst. De allt mer komplicerade mönstren gjorde att ryorna ofta vävdes av professionella väverskor, ”rysätterskor”.
Ryamattor
På 1960-70-talen fick den regelrätta ryamattan ett uppsving. Fluffiga ryamattor med lång lugg blev populära och de sattes inte alltid i vävstol utan knöts på en gles tygväv. I slutet av 1900-talet blev dessa mattor helt omoderna, men nu har retrotrenden gjort att de fått ett uppsving.
Också äldre dubbelnockade ryor har på senare år åter visats ett lite större intresse. På Uppsala auktionskammare såldes våren 2021 ett parti prydnadsryor från 1800-talet. De nådde inte upp till utropspriserna kring 300-400 euro, utan klubbades för ett par hundra euro.
På Åland kunde rosenryor ropas upp till rätt höga priser på auktioner under mästermäklaren Ollas-Nisses tid. I dag är ryorna svårsålda och betingar inte särskilt höga priser, vilket är synd. De hör verkligen till vårt kulturarv och borde värdesättas.
Text och foto: Kjell Ekström
Källor: ”Ryor” av Sol-Britt Kärkkäinen, Ålands Museum 1996 samt Wikipedia.
