FredEfter 105 dagar av intensivt vinterkrig slöts fredsfördraget den 13 mars, och Finland och Åland undgick i sista stund sovjetisk ockupation och ännu svåra umbäranden. Freden kom trots att Röda armén nu var nära sitt mål att krossa försvaret och tåga vidare mot Helsingfors. Orsakerna bakom det ryska beslutet tycks dels ha varit att kriget redan kostat alltför mycket såväl militärt som politiskt, dels att fredsfördraget med råge uppfyllde de territoriella minimikrav man framställt under hösten. Än viktigare var dock hotet om fransk-brittiska militära ingripanden, dels i norr mot malmfälten i Sverige och dels i söder mot oljefälten vid Baku – vilka, ifall de realiserats, skulle ha ändrat den övergripande spelplanen för all framtid.
UppladdningÄven om själva kriget avslutats, fortsatte krigstillståndet som tidigare. I fredsfördraget sades ingenting om Åland, och i slutet av mars återvände cykelbataljonen PPP 8. Två veckor senare inledde Tyskland sitt anfall mot Danmark och Norge (9 april), och samtidigt kom illavarslande rykten om att Åland stod näst på tur. I Helsingfors fattades genast beslut om att förstärka öarnas försvar, och i slutet av april infördes ett infanteriregemente, tre fältbatterier, tre luftvärnsbatterier, ett pansarvärnskompani, ett pionjärkompani, samt ett flertal mindre enheter. Ledningen ställdes under befäl av generallöjtnant Hugo Österman, som i sin tur stod direkt under överbefälhavaren Mannerheim. I maj räknade man formellt cirka 10.000 man på plats (inklusive hemvärnet), även om en stor del i praktiken beviljats tillfällig permission. 
Från finländsk sida ansågs konventionen om Ålands demilitarisering vara överspelad, och parallellt med markförsvaret forcerades utbyggnaden av permanenta kustfort på Kökar, Herrön, Nyhamn, Hammarudda, Tellholm och Enskär. Fältbefästningarna längs kusten förstärktes och nya försvarslinjer anlades längre inåt land, bland annat i Jomala och Finström. Sverige tycktes inte ha något att invända mot uppladdningen.
DemilitariseringMed början den 15 juni inledde Sovjetunionen expansion västerut, där Estland, Lettland och Litauen ställdes inför ockupation och annektering. Två veckor senare övertog man även Bessarabien (nuvarande Moldavien) från Rumänien. Den 27 juni framförde utrikeskommissarie Molotov överraskande krav rörande Åland: antingen bygger Finland befästningarna tillsammans med Sovjetunionen – eller måste Åland demilitariseras på sovjetiska villkor. Den finska regeringen valde det senare och under juli tömdes landskapet på trupper och materiel, varefter de halvfärdiga anläggningarna sprängdes under oktober. 
Efter svåra förhandlingar slöts den 11 oktober i Moskva ett bilateralt avtal gällande öarnas demilitarisering i fredstid. Ingenting sades om neutralisering i krigstid, och Molotov poängterade att nya det avtalet ersatte den gamla konventionen. Några veckor tidigare hade ett sovjetiskt konsulat inrättats i Mariehamn, vars personal noggrant övervakade att alla militära anläggningar förstördes. Protokoll över demoleringarna undertecknades i februari 1941. 
Parallellt med förhandlingar utarbetade den sovjetiska Östersjöflottan KBF en hemlig anfallsplan mot Åland, som godkändes och undertecknades den 10 september. Planen innebar att öarna skulle erövras och ockuperas med insättande av 18.000 man, artilleri och stridsvagnar. Sverige skulle hållas borta genom ett samtidigt skenanfall mot Gotland. Något datum för operationen angavs inte, men av andra dokument framgår att i det kommande storkriget, antingen mot Finland ensamt eller mot en koalition av Tyskland - Sverige - Finland, skulle Ålandsplanen verkställas under den första krigsveckan.  
HemvärnetÅlands Hemvärn inledde i april en ny rekryteringsrunda, men entusiasmen var nu borta. Flertalet ansåg att kriget var över och att hemvärnet därmed slutfört sin uppgift. Manskapet ville hemförlovas för att kunna inleda vårbruk eller gå till sjöss, och ett försök i maj att ombilda hemvärnet till skyddskårer under fastländsk ledning misslyckades. Den aktiva perioden avslutades i praktiken den 22 juni med stor parad med fältgudstjänst i Mariehamn. Några dagar senare permitterades manskapet för gott, och under perioden 8-17 augusti upplöstes lokalavdelningarna och medlemmarna löstes från sina tjänsteeder. 
Istället grundades den 1 september Ålands Skytteförening, som organiserade 15 lokala skyttegillen ute i kommunerna. På så vis kunde man upprätthålla skjutskickligheten samt hålla 800 svenska mausergevär med en kvarts miljon patroner kvar på Åland.
HemvärnskvinnornaÅlands Hemvärnsvinnors insatser hade varit förutsättningen för att hemvärnet skulle kunna förverkligas, men syns sällan i dokumenten. Detta trots att närmare 1.000 medlemmar i ur och skur ställde upp med matlagning, kaffekokning och andra lottauppgifter. Efter fredsslutet inriktade man sig på hjälparbete på fastlandet, gällande evakuerade, krigsinvalider och Röda Korset. Redan i slutet av mars hade man även tagit över två barnhem från det evakuerade Hangö, liksom försörjningen av 20-30 föräldralösa karelska barn. De två barnhemmen flyttades i augusti över till Åland, där de sammanfördes i den gamla telegrafen på Prästö.
Formellt upplöstes organisationen den 19 oktober, men verksamheten fortsatte under namnet Föreningen Ålands Hjälp, vars uppgift blev ”hjälpverksamhet till förmån för de på grund av vinterkriget nödställda familjerna i landet”. Utöver barnhemmet fortsatte man bland annat stödja åldringar från De Gamlas hem i Viborg, som nu fanns på olika orter på fastlandet. 
Nytt krigFortsättningskriget utbröt bara fyra månader efter att slutprotokollen över demoleringarna undertecknats. Den 22 juni 1941 överfördes 6.000 man infanteri till Åland, och några dagar senare evakuerades det ryska konsulatet varpå öarna började befästas starkare än någonsin. Under augusti återskapades det frivilliga försvaret i form av Ålands Skyddskårsdistrikt, med totalt 15 lokala skyddskårer. Samtidigt nyskapades även en lottaorganisation, Ålands distrikt av Lotta Svärd, som verkade med 14 lokalavdelningar. Denna gång skulle det dröja fyra år innan våra öar än en gång demilitariserades.
Kenneth Gustavsson

Ålandstidningen