Ett hotande ryskt flyganfall tvingar henne att fly ut i djupsnön i den 30-gradiga kylan. Med sig släpar hon den yngre Asta, som brutit samman sedan maken dött vid fronten. Molly tyngs även av oron över sin fästman Henry Gunnars, som är krigskorrespondent för Hufvudstadsbladet. Det var länge sedan hon fick ett livstecken.

Så är scenen satt för denna intensiva berättelse om de svåra livsvillkoren för sanning och kärlek i en tid präglad av krigets mörker. Även om ämnet är Finlands stålbad, är det omöjligt att värja sig från associationerna till läget i dagens Ukraina.

Westö alternerar mellan att berätta ur Mollys och Henrys perspektiv. Den tidigare filmstjärnan Molly har hunnit fylla 32 och efter att ha avvisat filmbolagschefens närmanden har hon förvisats till mindre biroller i de glittriga bagateller filmbolaget pumpar ut för att hålla befolkningens mod uppe. Hon längtar efter en riktig roll på vita duken, men hämtar kraft från arbetet på teatern. Westö skildrar insatt dynamiken på en teaterscen där skådespelarnas inbördes konflikter plötsligt kan lösas upp i kreativa skaparrus när den gemensamma äkthetsenergin infinner sig.

I sina frontrapporter hem till redaktionen kämpar Henry med censurtvånget att försköna och förtiga krigets verkliga fasor för att inte demoralisera läsarna. Efter hans försök att skriva sanningsenligt har redaktionschefen placerat honom i frysboxen och slutat publicera hans texter.

Det är alltså två prövade människor som återser varandra och försöker återuppta sin relation när vinterkriget avslutas i mars 1940 innan fortsättningskriget tar vid i juni 1941.

Ingen klarar sig helskinnad från krigets destruktiva effekter. Romanen genomsyras av en känsla av uppgiven relativism. Det finns inga trygga fundament. Allt kan förändras och förstöras, liv släckas från ena ögonblicket till det andra. Det är svårt att våga helt sätta sin lit till någon annan när inget är beständigt. Mollys och Henrys komplicerade kärlekshistoria griper tag i läsaren.

Kring Molly och Henry rör sig ett stort persongalleri, varav några känns igen från Westös tidigare böcker, som advokaten Claes Thune från ”Hägring 38” och den livsbejakande Lucie Lilliehjelm från ”Där vi en gång gått”. Staden spelar som vanligt en huvudroll. Westös patenterat besjälade och väl researchade miljöbeskrivningar väcker 1940-talets Helsingfors till liv.

Den täta vackra prosan är en fröjd att läsa. Kjell Westö använder många ord, men inga onödiga. Varje mening är omsorgsfullt laddad med betydelse. Det märks att han har funderat länge på denna historia. Resultatet har också blivit en av hans bästa böcker hittills.