ÅMHM är åter i fokus. Stridigheterna mellan styrelseordförande Marcus Måtar (Ob) och myndighetschefen Susanne Perander eskalerar. Uppbackad av personalen står Susanne Perander upp för det som myndighetens personal tror är rätt väg fram. På andra sidan står en majoritet av styrelsen, med ordförande Marcus Måtar i spetsen, och vill ha en förändring av verksamheten.
Det har blivit så infekterat att Måtar och Perander har blivit kallade till landskapsregeringen för att diskutera hur processen mellan myndigheten och styrelsen ska se ut. Men frågan är större än ÅMHM och bråket mellan de två huvudrollsinnehavarna.
När styrelsen med ordförande Marcus Måtar i spetsen stoppade förslaget på att utöka verksamheten med ytterligare en anställd var det ett bra beslut. En tydlig markering att det måste bli ett stopp på vad det offentliga ska syssla med. För det börjar sina i kassorna och alla måste nu ta sitt ansvar och hålla i pengarna.
Visst finns det flera variabler som motiverar inrättandet av ytterligare en tjänst som veterinär hos ÅMHM, men det går inte. Inte när det åländska samhället står inför stora ekonomiska utmaningar och när konkurrensen om de allmänna medlen eskalerar. Just därför är striden inom ÅMHM högst troligen bara toppen av ett isberg när det offentliga Åland står inför stora besparingar. Organisationskulturer utmanas och den många gånger upplevda trygga arbetsmiljön inom det offentliga kommer att ifrågasättas när behovet av inbesparingar ökar.
Att Åland står inför förändringar är tydligt och effekterna av pandemin sätter redan nu sitt avtryck på den privata delen av samhället. Samtidigt är vardagen för de drygt 3.200 ålänningar, som jobbar inom den offentliga sektorn på Åland, mer eller mindre som vanligt. Visst påverkas man, men än har inte större permitteringar eller uppsägningar genomförts. Det mesta talar dock tyvärr för att den bilden kommer att ändras under inkommande år.
De åländska kommunerna kommer troligen bli den delen av det offentliga Åland som först kommer att drabbas. Redan nu hörs oroliga röster från ledande tjänstemän och politiker i kommunerna som desperat försöker få ihop budgeten för nästa år. Där det tydligt framkommer att skatteintäkterna är på en helt annan nivå än tidigare och där skatteökningar inte ger en tillräckligt kompensation då befolkningsunderlaget i många kommuner är så litet. Det i sin tur leder till flera diskussioner.
Dels förs säkerligen kommunsammanslagning återigen in på agendan men även diskussionen kring behovet av att dra ner på verksamheten. En verksamhet som dagligen påverkar oss alla i form av vård, skola och omsorg.
Åland har valt att inte göra inbesparings- och effektiviseringsresan tidigare på grund av politiska beslut. Däremot är det, med backspegeln i hand, lätt att konstatera att det hade varit betydligt bättre att se över organisationerna medan det fanns pengar. Nu kommer smällen bli hårdare och drabba fler.
Det behöver dock inte gå denna väg utan det finns även en väg där politiker höjer skatter och upptar lån för att fortsätta som vanligt, men en lärdom från finanskrisen borde vara att vi i så fall bara skjuter allt på framtiden och det blir lite som den gamle svenske finansministern Kjell Olof Feldt sade om krondevalvering: det är som att kissa i byxorna. Varmt till en början sedan kallt och massor med jobb att reda upp.
Ja det är lätt att slå på domedagstrumman, men med det sagt är det inte tal om att vara pessimist utan realist. Vi måste se över verksamheter och utmana organisationskulturer och sättet vi jobbar på. Därför skvallrar konflikten inom ÅMHM om att vi kommer att få se flera liknande konflikter vartefter politiker och tjänstemän behöver ompröva dagens sätt att arbeta.
Vad som är rätt och fel är sedan en annan sak men i fallet med ÅMHM ska såväl en myndighetschef som en styrelseordförande tillsammans lösa utmaningarna organisationen står inför. Att strida inför öppen ridå förstör bara möjligheter till förändring och leder till låsta positioner. Något som Åland inte behöver när behoven av förändring och nytänk är som störst.

Daniel Dahlén