Under pågående pandemi har det blivit tydligt att det finns stora brister i Helsingfors regeringens hantering av Åland. På område efter område har självstyrelsen blivit överkörd och språkbestämmelserna har inte respekterats. Givetvis har detta påverkat samarbetet mellan Åland och Helsingfors på ett sätt som kommer sätta stora spår på samarbetet i framtiden.

Ålands roll inom Finland har förändrats och de senare åren har ändringarna blivit allt mer påtagliga. Samhällena har drivits isär och den roll som Finland åtog sig när självstyrelsen var ny blir allt svårare att upprätthålla.
Orsakerna till detta är givetvis många, men en grundläggande del är att språkbalansen i Finland har ändrats och svenskans roll i det finländska samhället har mer blivit en familjeangelägenhet än en statsangelägenhet. Detta i takt med att allt fler blir tvåspråkiga och antalet svenskspråkiga minskar.
Givetvis kan man ha åsikter om utvecklingen, men det är egentligen irrelevant då det är ett faktum och det är individens rätt att själv bestämma vilken väg man tar. Däremot blir det ett problem när behovet av en statsapparat som behärskar svenska enbart, i generella ordalag, återfinns hos gemene ålänning. En liten skara människor långt ifrån den finländska allmänhetens vardag och med rättigheter som har sin grund i ett samhälle från en annan tid.
Även om vardagen, som gemene ålänning och finländare befinner sig i, är annorlunda än vid självstyrelsens början så har Finland internationella förpliktelser genom Nationernas förbund och inte minst genom grundlagen.
Överkörningen av Ålands rätt till självbestämmande och ålänningens rätt till sitt modersmål är fullständigt oacceptabelt. Därför måste de åländska politikerna nu lyfta frågan om den finländska regeringens hantering av Åland på den internationella arenan.
Att frågan om hanteringen av Åland lyfts på den internationella arenan kan i många öron låta drastisk och konfliktsökande. Så är dock inte fallet.
Genom att söka en lösning på internationell nivå får såväl Finland som Åland tydliga ramar. Ramar som gör samarbetet enklare och sätter linjer för framtiden. Men vilka vägar har Åland att gå för att väcka frågan på internationell nivå och i så fall i vilket organ?
Nationernas förbunds beslut om Ålands statstillhörighet har aldrig antagits av FN. Det i sig kan ses som problematiskt. Samtidigt är det som Ålandskommittén konstaterade i sitt slutbetänkande, finländska regeringens implementering av internationella och regionala människorättskonventioner och dessas oberoende och självständiga övervakningsorgan kan spela en avgörande roll i hanteringen av Ålands status på internationell nivå.
Ålandskommittén påtalade vikten av att dessa organ informeras om Ålands självstyrelse och enspråkighet i enlighet med Nationernas förbunds beslut. Åland har med detta sagt, även med det politiska Finlands välsignelse genom deltagande i slutbetänkandet från Ålandskommittén, en möjlighet att få prövning av överträdelserna på internationell nivå.
Det är således en intressant väg som representanter från samtliga åländska (förutom Ålands framtid) och finländska partier, med den tidigare presidenten Tarja Halonen som ordförande, lade fram i slutbetänkandet från Ålandskommittén. Det finns möjligheter till en prövning. En möjlighet som öppnar dörrar för Åland.

Det handlar som sagt inte om att söka konflikt utan det handlar om att stå upp för det åländska folkets rättigheter. Gör inte vi det kommer inte någon annan göra det.
Att lyfta frågorna internationellt borde vara en ickefråga för sittande landskapsregering. Inte minst eftersom de i sitt regeringsprogram lyfter behovet av att klargöra Ålandsöverenskommelsens internationella status och Finlands övriga internationella förpliktelser gentemot Åland.
Nu finns tillfälle att ta tag i frågan och testa den skarpt. Låt oss göra det när det redan finns en form av konsensus genom slutbetänkandet mellan de finländska och de åländska politikerna.

Daniel Dahlén