Landskapsregeringens jurist Salome Saar uppmärksammade i samband med en rutinkontroll att en paragraf gällande specialomsorgen i den svenska versionen av lagtexten skiljer sig rejält mot den finska lagtexten. Det rapporterade Svenska Yles program "Spotlight" tidigare i veckan.
Hela stycken saknades i förarbetena vilket resulterade i att man fick olika svar på inskränkningar av den personliga friheten genom fastbinding beroende på om man läste den svenska eller den finska texten fick. Det är helt oacceptabelt.
Bristerna i myndigheterna och statens agerande gällande de svenskspråkigas rättigheter i Finland bara hopar sig. Upptäckten som gjordes av Ålands landskapsregering är bara en av många brister i hanteringen av svenskan inom det offentliga Finland.
Till Svenska Yle säger laggranskaren vid Justitieministeriet, Ann-Marie Malmsten, att orsakerna till bristerna i det aktuella fallet grundar sig i tidsbrist. Att man inte har tillräckligt med jurister som kan svenska för att hinna med. Vad sänder det för signaler?
Hur ska en stat kunna förvänta sig att allmänheten ska följa lagen om man som myndighet inte gör det när man gång efter annan bryter mot språkbestämmelserna?
Landskapsregeringen påtalade bristerna till Social- och hälsovårdsministeriet som i sin tur hänvisade till att den finskspråkiga lydelsen ska följas tills dess att den svenskspråkiga lydelsen rättats till. En grundlagsvidrig slutsats från ministeriet och en diskriminering av svenskspråkiga. Men tyvärr, ett alldeles för vanligt svar från ett finländskt ministerium. För det är inte första gången det uppdagas skillnader mellan den svenska och den finländska lagstiftningen och dess förarbeten.

Den finländska statsmaktens hantering av svenskan är bortom ord. Det står klart och tydligt att den finländska staten inte längre kan upprätthålla ett svenskspråkigt system i enlighet med gällande lagstiftning. Att svenskspråkiga blir diskriminerade. Hur länge ska vi som svenskspråkiga godta att vi blir behandlade som andra klassens medborgare?

Under det senaste halvåret har problemen mellan Helsingfors och Åland bara accelererat. Bristerna i den finländska statens hantering av svenskan och den åländska självstyrelsen har blottats och kvar står en finsk statsmakts fina ord om tvåspråkighet och självstyrelse liknande en kejsare utan kläder från H.C. Andersens sagovärld.
Det är uppenbart att den finländska staten inte klarar av att upprätthålla svenskspråkigas rättigheter och grundlagens 17 § om att Finlands nationalspråk är finska och svenska, att det allmänna ska tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov på lika grunder.
Då har vi inte ens lyft den finländska statsmaktens förpliktelser mot Åland. Förpliktelser som är än mer tydliga gällande bland annat svenskan.
Även om detta är ett specifikt fall så ställer den samlade bilden av svenskans och självstyrelsens utveckling förhållandet mellan Åland och Helsingfors på sin spets. För mycket går fel på kontinuerlig basis, och åländska politiker måste börja höja sina röster mot de styrande i Helsingfors. Ställa krav och lyfta det åländska folkets rättigheter. Använda de instrument vi har för att påverka utvecklingen i en, för ålänningars del, positiv riktning. Inte sitta tysta, som snälla skolelever och hoppas på att saker blir bättre genom att föra tyst diplomati.
Tyst diplomati är framgångsrik i många fall men det är tydligt att Ålands tysta diplomati inte burit frukt på många år. Det är dags för landskapsregeringen att sätta ner foten och kräva vad det åländska folket har rätt till genom vår självstyrelse.

Daniel Dahlén