Liksom de övriga skandinaviska samhällena står Åland inför en förändring, en förändring som pågått under hela 2000-talet. Vi lever i ett samhälle med hög välfärd men som är på väg in i något som kunde betecknas som ett post-välfärdssamhälle. Ett samhälle som till många delar är tryggt och där det finns funktioner som skyddar dig som individ från yttre och inre hot.
De statsvetenskapliga benämningarna yttre och inre hot är allt som kan hota dig som individ. Hot som sjukdomar och hot från yttre makter. Det finns visserligen områden där det offentliga samhället kan bli bättre, men den stora utmaningen är en helt annan. 
 
Dagens människor har ett starkt individfokus. Detta fokus är till stora delar mycket bra men i kombination med de effekter ett post-välfärdssamhälle medför kan det bli en allvarlig utmaning för oss alla. Kombinationen ger att allt mer ska överföras på det offentliga, och det förväntas att allmänna medel ska användas för individens självförverkligande.
Ett konkret exempel är att allt fler kostnader påförs det gemensamma bara för att individen inte upplever sig ha tid att åta sig vissa uppgifter eller ta vissa kostnader. I det gamla åländska samhället hjälpte gemene ålänning till ute i byarna och man tog hand om varandra och de som behövde hjälp. Visst hade det sina brister, men känslan av att vi gör något tillsammans och att det är vi själva som måste se till att saker blir gjorda fanns där.
I dag räknar många med att ”någon” bara ska ta hand om saker. Den där ”någon” blir dessutom ofta en offentlig myndighet, och plötsligt har vi byggt en massa funktioner in i den skattefinansierade apparaten som är långt ifrån det den egentligen ska syssla med. Där finns allt från skattefinansierade yogakurser till skattefinansierad radiounderhållning.
Allt detta tar pengar från skola, vård och omsorg. Det i sin sak är helt okej om det finns en samhällskonsensus kring det och om det finns pengar. Men det finns inte pengar. Vi blir allt fler som ska dela på den krympande tårtan och dessutom finns fler utmaningar.
 
Dagens post-välfärdssamhälle passiviserar individen och skapar en förväntan att det offentliga ska finansiera och lösa den enskildas problem. Inom en snar framtid kommer vårt samhälle inte att ha råd med dessa utsvävningar. Vi har inte den utvecklingen som krävs för att vi ska kunna räkna med fortsatt penningtillströmning likt den vi haft. För att det ska hända krävs ett nytt paradigmskifte, likt det som skedde när vi gick från att vara ett jordbrukssamhälle till att bli industrisamhällen.
Med en allt mer sinande kassa blir det ett tufft uppvaknande för oss i Skandinavien. Hela den offentliga apparaten kommer att behöva skäras ner och då blir det utmanande för de som räknar med att det offentliga ska stå för lika mycket i morgon som det gör i dag. Detta skapar i sin tur slitningar i samhället och det många kommer att få svårt att handskas med den nya verkligheten.
Vi måste därför, likt våra vänner i till exempel Tyskland och i de anglosaxiska länderna, sakta men säkert återföra ansvaret på individen och olika samhällsgrupper. Ett ansvar hos varje individ utifrån var och ens förmåga.
Vi måste även sätta stop för mer offentligt finansierade lösningar och hitta andra lösningar. Om vi inte tar denna resa kan vi stå inför ett hårt uppvaknande. Ett uppvaknade som kan vara mycket skadligt för kommande generationer.

Daniel Dahlén