Allt börjar vid middagsbordet på nyårsafton. Min vän berättar om två 100-åriga kvinnor på äldreboendet Hammargården i Hammarland, Margit Svenblad och Helena Larson, och jag blir eld och lågor.

– Margit! Lever hon? Det var ju min farmors kompis.

Och i nästa sekund:

– Varför har inte Ålandstidningen skrivit om dem?

– Åk dit! säger min vän.

En tisdag förmiddag några veckor senare är fotograf-Robba och jag på väg till Kattby. Vi passerar gården där min farmor Adèle växte upp, och där min pappa nu bor, och när vi närmar oss Hammargården skymtar jag radhuset där farmor bodde de sista åren i livet innan hon som 89-åring dog våren 2008. Farmor var Hammarland trogen i hela sitt liv.

Dansade klacken av skon

Margit och Helena skiner upp när vi kommer in i rummet. De sitter i var sin rullstol vid ett bord och är, sina 100 år till trots, pigga i blicken. Bland det första Helena säger är att hon kände Adèle och Bertil, min farmor och farfar. Ja, inte bara dem. Hon kände alla farfars syskon, och berättar att hon dansade klacken av skon när min farfars yngsta syster Birgit fyllde 20.

– Jag var hemskt mycket med Jomalaungdomarna. Det var ju bara tre kilometer över skogen.

Att sätta sig på cykeln från Boda, där Helena växte upp, till Vestansunda och Gottby var med andra ingen match.

– Vi cyklade så länge ringarna höll.

Jag har haft mycket tankar inför det här mötet, och jag vet inte vad jag kan förvänta mig. Hur mycket minns Margit och Helena? Vad är de villiga att prata om? Hur mycket har de funderat över systerskap och kvinnorollen, frågor som är högintressanta för oss kvinnor som växt upp i en helt annan tid? Kommer de att orka med alla mina frågor?

Jag bestämmer mig för att samtalet får ta den riktning det tar. Det finns inte så många från deras generation kvar, och det här mötet är en unik chans att få glänta på dörren till historien, som delvis också är min egen.

Avbrutna av krigspolisen

Sommaren 1924, när Ålands självstyrelse var bara barnet, föddes Margit Nordström som sjätte barnet i en syskonskara på sju i Djäkenböle. Några veckor senare föddes Helena Rundberg som första barnet på Erlands i Boda. De två gårdarna låg bara två kilometer från varandra och när det var dags för skolstart började flickorna i samma klass.

– Vi har följts åt nästan hela tiden, säger Margit.

Den 28 maj 1938 utdimitterades de från Näfsby skola, enligt en notis i Ålandstidningen, och två år senare konfirmerades de i S:ta Catharina kyrka.

Det var en orolig tid. Kriget härjade i Europa och Sovjetunionen hade invaderat Finland. Visst var flickorna rädda ibland, speciellt när kriget kom nära, men det här var samtidigt deras sorglösa ungdomstid.

– Det var lite förargligt när vi inte fick dansa. Så vi satte mörkt för fönstren och hade tjuvdans på Hammarbo och Frideborg, säger Helena.

En gång, när ungdomarna ordnat tjuvdans på banan i Torp, kom krigspolisen och körde bort dem.

– Hela ungdomsskocken satte sig på cykeln och cyklade till Tjudö. Ja, till Tjudö. Och där dansade vi till klockan fyra på morgonen!

Bråttom hem på kälken

Helena minns väl fastlagstisdagen 1941 då hon och de andra flickorna på Ålands ambulerande lanthushållsskola hade åkt på ett lastbilsflak till stan för att gå på bio. När de kom in på Bio Rita gick flyglarmet och de måste gå ned i skyddsrummet.

– Men konstigt nog så träffade jag din farmor och farfar. Det hade varit travtävling på Slemmern på dagen och de hade varit där och tittat. De hade hästen vid Handelsbolaget och jag fick åka hem med dem till Näfsby. Vilken tur att jag träffade dem! Jag hade ju förstås pappa i stan, men det var skönt att få komma hem.

– Men så sade Bertil: ”Jag undrar om de har släppt ner några fallskärmssoldater?”. Efter det skulle jag åka sparkkälke från Näfsby hem till Boda på natten. Jag tror aldrig jag sparkat så aktivt någon gång. Det var över fyra kilometer. Då var jag rädd!

Ville studera vidare

Som unga kvinnor under första halvan av det förra seklet var möjligheterna begränsade. Margit och Helena fick tidigt hjälpa till hemma på gårdarna, och de fogade sig också i det. Helenas pappa, som kom hem från Kanada när Helena slutade andra året i folkskolan, ville att hon skulle börja i lyceet, men mamman sade nej.

Historien känns igen från min egen farmors ungdom. Hon hade velat läsa vidare, men som enda barn skulle hon ta över fädernegården.

– Din farmor var en himla duktig person. Klyftig! säger Helena.

– Hon var gullgrisen i klassen, brukade min syster Greta säga. Hon var ju utan mamma, så lärare Karlsson ömmade så för henne.

Själv hade Helena, som några år senare gick i hemslöjdsskolan i Tosarby i Sund, gärna fortsatt på den banan. Hennes lärare rekommenderade henne till och med för vidare studier i Sverige, men Helena beviljades inte pass, vilket krävdes för att resa iväg, så hon fick bli hemma.

– Om alla som ville fått fara skulle alla ungdomar ha åkt. Vi var ju så fattiga här då.

I stället skulle livet ge henne en helt annan karriär. Tillsammans med maken Birger Larson, även han hammarlänning, startade och drev hon under många år butiken Fiskarboden i Mariehamn. Helena trivdes med kundkontakten, men när det gällde vapenförsäljning och ammunition lämnade hon över till männen.

Även Margit hade en karriär utanför hemmet. I 35 år drev hon en taxirörelse.

– Jag trivdes med det. Ringde det mitt i natten var det bara att springa ut till bilen.

– Det gick inte att ta en grogg på kvällen för dig inte, säger Helena och skrattar.

– Nej, det gick inte det.

Enda kvinnan i politiken

Som företagare har kvinnorna ägnat mycket tid åt arbete. Förutom vanliga taxikörningar körde Margit även skoltaxi. Och Helena och Birger hade fullt upp med butiken.

Just tidsbrist var också orsaken till att Helenas sejour inom kommunpolitiken blev rätt kort. På 1970-talet halkade hon på ett bananskal in i kommunstyrelsen och några nämnder. Som ensam kvinna bland alla män hade hon inte mycket att säga till om, konstaterar hon. Men orsaken till att det bara blev en vända var att Birger inte tyckte om det. Han hade sett hur uppslukad hans egen pappa Arhur Larson blev under sina elva år i Finlands riksdag och hur det gick ut över familjen. Och som företagare hade Helena och Birger inte mycket fritid. Arbetet slutade inte för att butiken stängde för dagen.

– Och jag sade att familjelyckan går före kommunpolitiken.

Saknade du politiken sedan?

– Nej, inte ett dugg. Men visst var det roligt.

Så mycket tid för umgänge med väninnor – utan att karlarna var med – fanns det heller inte, även om både Margit och Helena var med i syjuntor. Helena reste dessutom en hel del, inte bara med sin make, utan också med en väninna.

Vad har ni två betytt för varandra genom åren?

– Vi har varit vänner hela livet. Jag uppskattar att Margit finns. Att vi finns för varandra, säger Helena och Margit nickar instämmande.

Jobbigt bli gammal

Under de 100 år som varit har livet bjudit på mycket glädje, men även stor sorg. Familjemedlemmar har dött, och Margit och Helena har inte många vänner kvar i livet.

– Nog är det jobbigt att bli gammal alltid. Det värsta är att mina ben inte vill bära mig i dag. Jag går ju så sakta om jag ska gå med rollatorn, säger Helena.

– Jag brukar säga att jag får tacka Gud att jag har fått vara så frisk hela tiden, säger Margit.

Men visst är de mer trötta, och ibland kan de känna att de är färdiga med livet.

– Man får ta dagen som det kommer. Men jag säger som min mormor: man kan inte gå i graven levande, säger Helena.

Farmors tavla

Det börjar bli dags för lunch. Vi har pratat i nästan 90 minuter och även om jag fortfarande bubblar av frågor börjar Margit och Helena bli trötta.

Men innan vi skiljs åt säger Helena plötsligt att hon har en tavla på väggen som min farmor har broderat.

– Du kan få se den om du vill. Jag köpte den på en syföreningsauktion.

Och visst är det farmors verk. En likadan tavla hängde i hennes eget hem. ”Var rädda om varandra” står det i blått omgivet av en krans med ljusa sommarblommor.

– Jag tycker den är så fin, säger Helena.

Och jag blir alldeles varm i kroppen.