Tidigare var det bara möjligt att donera organ till familjemedlemmar, men 2019 ändrades lagen i Finland så att även vänner kan göra det.

När Ålandstidningen träffar Camilla Vainio och Pia Laakso har det gått nästan en månad sedan njurtransplantationen på Meilans Triangelsjukhus i Helsingfors.

– Den 18 januari är min nya födelsedag. Jag har fått livet tillbaka, och det är tack vare Pia, säger Camilla.

Vännerna träffades 1984 när de gick på Ålands restaurangskola. Efter studierna fick båda jobb på Birka Cruises, och under några år umgicks de intensivt.

– Camilla är lätt att vara med, hon säger vad hon tycker och tänker. Vi har roligt tillsammans, säger Pia.

Deras karriärvägar tog sedan olika riktningar, och Pia bildade familj medan Camilla fortsatte singellivet några år till. Vännerna hamnade i olika livsfaser och träffades mer sällan.

– Vi har hållit kontakten genom åren men inte umgåtts lika tight. När vi väl träffas känns det inte som att vi har varit ifrån varandra, säger Camilla.

Under den nästan 40 år långa vänskapen har de följt varandra i med- och motgångar. För 19 år sedan förlorade Camilla sin sambo och blev ensam förälder till deras tvååriga dotter. Då var Pia en av de som fanns där.

– Hon var mycket hemma hos mig, vi var ute och gick långa promenader, säger Camilla.

Beroende av dialys

De senaste åren har kontakten mest skett när vännerna träffat varandra på Rosella, Pias arbetsplats sedan tolv år.

Hösten 2021 drabbades Camilla av svår njursvikt, organen hade under tio procents funktion. Redan 2014 fick hon diagnosen IgA-nefrit, en typ av inflammation i njurarna. Men efter flera år utan större symtom försämrades hennes hälsa kraftigt, troligtvis till följd av en neuroborreliainfektion. Njurarnas främsta uppgift är att rena blodet och för att överleva var hon beroende av att få regelbunden behandling med dialys, alltså rening på konstgjord väg.

– Jag var på dialysavdelningen tre gånger i veckan, behandlingen tog 3,5 timme varje gång. Livet blir helt anpassat efter dialysen, man är väldigt låst, säger Camilla.

Hon sattes på väntelistan för njurtransplantation.

– Jag hade ingen släkting som kunde donera åt mig. Min dotter avråddes från att göra det för att hon är för ung.

Möttes i taxfreen

Dialysbehandlingen påbörjades i januari 2022. Innan det bestämde sig Camilla för att göra en sista resa till värmen på den spanska solkusten. På vägen hem handlade hon i taxfreen på Rosella, och i kassan satt Pia.

– Vi småpratade, jag berättade att jag hade varit i Marbella och att jag skulle hem och börja med dialys. Då sade Pia: ”Jag skulle kunna ge min ena njure till dig”.

Camilla hade först svårt att tro att hon hörde rätt. Samtidigt förstod hon att det inte är något man säger utan att mena det.

– Det enda jag fick fram var: ”Va, vad säger du?”. Det blev kö i kassan, vi kunde inte prata mer just då och bestämde oss för att höras. När jag gick därifrån var jag fylld av glädje.

Pia säger att hon kände en fast och stark önskan om att hjälpa sin njursjuka vän.

– När jag såg henne kändes det självklart. Jag hade hört att Camilla blivit sämre, och tanken hade grott i mitt huvud ett tag.

Inte tvekat

Pia kontaktade njurmottagningen och blev kallad till ett informationsbesök. Den som ger en njure måste vara helt frisk och får därför genomgå en noggrann medicinsk utredning. Det händer att tillstånd som inte tidigare varit kända upptäcks.

– Jag är kollad från topp till tå, och kan inte räkna alla undersökningar som har gjorts. Det har varit både spännande och läskigt, säger Pia.

Det görs också en psykologisk bedömning av givaren för att säkerställa att personen är psykiskt stabil, att beslutet är väl genomtänkt och helt frivilligt.

– Sedan jag bestämde mig har jag inte tvekat en enda gång. Mina nära anhöriga har varit mer oroliga för mig än jag själv. Jag har förklarat att det finns vissa saker man måste göra. Jag ser det som en medmänsklig handling, säger Pia.

– En annan sak som har påverkat är att Camillas dotter inte har någon pappa, hon var knappt två år när han dog. Han och jag var också jättegoda vänner. Ingen 21-årig flicka ska riskera att bli utan sin mamma när hon redan har förlorat sin pappa.

Hur svårt är det att få en njure på annan väg via sjukvården?

– Det är ungefär två års väntetid. Men det är bättre att få en njure från en levande donator än en avliden, prognoserna för att kunna leva länge med den är bättre, säger Camilla.

När man donerat sin ena njure kompenserar kroppen förlusten genom att öka blodflödet till den kvarvarande njuren. Man kan leva ett helt normalt liv, men skulle man exempelvis drabbas av cancer eller skada vid en trafikolycka i den kvarvarande njuren är förutsättningarna sämre.

– Jag är medveten om risken. Det finns också en risk för att Camillas kropp stöter bort njuren och att den går till spillo. Allt sådant måste man ta i beaktande. Men man kan bli överkörd i morgon också. Jag tänker att vi är 57 år gamla och har fått leva jättebra liv.

Pia har två egna barn och hon har naturligtvis reflekterat över hur beslutet påverkar dem.

– De är totalt fyra syskon, jag tänker att de har ett nätverk som kan skydda dem om de råkar ut för något.

Operationen

Efter ett års väntan kom dagen för operation. Camilla och Pia har olika blodgrupper, och det gjorde att Camilla behövde vara i Helsingfors en tid före operationen för att genomgå en plasmabytesbehandling som tar bort antikroppar mot donatorns blodgrupp. De hade besökt sjukhuset två månader tidigare och fått detaljerad information om hur operationen skulle gå till. Ingen av dem kände någon nervositet, och de säger att det beror på att vården och personalen har varit fantastisk. De gäller också sjukskötarna och läkarna på den åländska njuravdelningen.

– Det görs cirka 250 njurtransplantationer per år i Finland, alla på samma sjukhus. De vet vad de håller på med, för dem är det rutin, säger Camilla.

Pia har ett 15 centimeter långt horisontellt snitt i nivå med byxlinningen, det liknar ett kejsarsnitt. Uttagsoperationen tog två timmar, och direkt efteråt var det Camillas tur att rullas in i salen. Även hennes operation var två timmar lång, och hon har ett snarlikt ärr på högra sidan.

– De tog ut Pias vänstra njure, satte in den på min högra sida och kopplade ihop den med urinblåsan. Så jag har mina icke-fungerande njurar kvar, och den nya njuren framför.

– Det som var så coolt var att njuren började funka på henne på en gång, säger Pia.

Efter operationerna var båda omtöcknade av värkmedicinerna. De hade rum i varsin ände av avdelningens korridor, och redan dagen därpå var Pia uppe på benen och gick till Camillas rum.

– Så fort man skrattade gjorde det ont i operationsärret. Men det var också skönt att få skoja, man blev på bättre humör, säger Camilla.

Fördjupad vänskap

Pia kunde flyga hem redan fyra dagar efter operationen, och kort därpå fick Camilla också komma hem till Åland. Till en början var hon inlagd på Ålands hälso- och sjukvård (ÅHS), då det finns risk för komplikationer efter en transplantation. Efter tre månader sjunker risken för avstötning, men Camilla är tvungen att äta läkemedel för resten av livet för att förhindra det. Redan nu ser hennes kreatinvärden nästan normala ut.

– Ännu vågar man inte ropa hej. Det går sakta men säkert åt rätt håll, man blir lite ivrig och vill må bra direkt. Så fort vi kan ska vi fira med middag och vin, säger hon.

För Pias del sammanföll operationen med att Viking Line sålde Rosella. När hon kommer tillbaka efter sin sjukskrivning om en månad inleds ett nytt kapitel, då börjar hon jobba på Gabriella.

– Vi har varit ett sammansvetsat gäng på Rosella och att splittras är en stor sorg. Att släppa i väg en njure känns lindrigt i jämförelse, säger Pia.

Efter operationen har vännerna varit ett ömsesidigt stöd för varandra.

– Vi har hörts nästan varje dag – hur mår du? Hur har du sovit? En tid efter operationen fick Pia en infektion, det är vanligt efter större ingrepp. När hon mådde dåligt fick jag nästan dåligt samvete. Men Pia sade: ”Äsch, det här är ingenting, bara du mår bra går jag igenom vad som helst”. Hon har ett hjärta av guld, säger Camilla.

På frågan om de har kommit närmare varandra svarar båda ja.

– Men det betyder inte att vi kommer hänga ihop jämt nu, säger Pia.

– Många utgår från att Pia måste vara min allra närmaste väninna. Så är det inte riktigt. Jag skulle beskriva henne som en trogen vän mer än en bästa vän. Vänner kommer och går, men vår vänskap har hållit, säger Camilla.

Uppmaningen

Pia och Camilla upplever att den allmänna kunskapen om organtransplantationer är liten, det är anledningen att de väljer att vara öppna med sin erfarenhet.

– Ta kontakt med njurmottagningen om du har en njursjuk vän och kan tänka dig att donera. Där får du information och vägledning. Man kan leva ett gott liv med en njure, säger Camilla.

– Operationsmässigt är det inget att vara orolig för. Jag har mått bra efteråt och är förvånad över hur smidigt det har varit, säger Pia.