Det var på sonens tvåårsdag i augusti som Maria fick ett telefonsamtal från stämningsmannen vid Ålands tingsrätt. ”Du har papper att hämta. Du ska på rättegång.”
– Det kom som en chock, säger hon.
– Att barnet skadar sig är straff nog för en förälder, säger Markus.
Men vi tar det från början.
Det var i april 2018 som Maria bytte blöja på den då åtta månader gamla sonen. Han låg på en skötbädd på tvättmaskinen i badrummet när hon vände sig om för att väta tvättlappar. Under de sekunder hon tittade bort ramlade sonen ned från skötbädden och skadade sig så illa att han fick en lårbensfraktur.
Föräldrarna insåg att något var fel och Maria och Markus åkte med sonen till akuten vid ÅHS. Efter röntgen skickades han vidare till barnortopeden i Uppsala där han fick ett bäckenbålsgips. Gipset togs bort efter tre och en halv vecka.
Bara en rutinåtgärd
Men historien slutade inte här. Den hade tvärtom bara börjat.
Tre dagar efter att olyckan inträffade gjorde en läkare vid ÅHS en polisanmälan. Både Maria och Markus misstänktes för brott.
– De sade att det var en rutinåtgärd eftersom barnet är under två år, och att vi inte behövde vara oroliga. Och det var vi inte heller, vi hade inget att dölja, säger Maria.
– Barn under två år har så mjukt skelett, så det ska inte kunna brytas så lätt, säger Markus.
Tvärtom hade – och har – föräldrarna förståelse för att sjukvården måste anmäla liknande händelser eftersom det faktiskt finns barn som far illa.
Samtidigt var det ett jobbigt besked att få. Maria var ensam med sonen på sjukhuset när läkaren berättade.
– Jag blev jätteledsen såklart och tårarna bara rann. Men de var helt underbara på barnavdelningen. Eftersom det var ett så tungt besked erbjöd de mig ett rum där jag fick vara ifred och vänta på att någon skulle hämta mig, och jag fick lunch. Läkaren gav mig ett nummer så jag kunde ringa om jag hade frågor. De var aldrig dömande.
Både Maria och Markus kallades till polisförhör bara några dagar senare. Så här i efterhand tänker de att det kanske skulle ha varit bra att ha med en jurist, men det var inget de tänkte på då. För åter: de hade inget att dölja.
Förutom polisanmälan gjordes också en barnskyddsanmälan. Men den ledde inte till utredning.
Vägrade förlikning
I samband med polisanmälan fick sonen en intressebevakare. I december 2018 bad intressebevakaren polisen om en tilläggsutredning i ärendet från en ortoped. Handlingarna från Uppsala skickades till Åbo för ett utlåtande. Där skriver läkaren att det är ”möjligt att frakturen uppstått till följd av den mekanism föräldrarna beskrivit. Det går dock inte att hundraprocentigt utesluta misshandel”.
Intressebevakaren drog slutsatsen att Maria gjort sig skyldig till vållande av personskada och yrkade på straff för detta. Han hävdade att Maria borde ha kunnat förutse faran med att sonen kunde ramla från skötbädden.
Marias jurist föreslog att parterna skulle ingå förlikning, vilket åklagaren samtyckte till. Men intressebevakaren nekade. Alltså gick det hela vägen till rättegång.
Agerade föredömligt
Både Maria och Markus blev förvånade när åklagaren väckte åtal mot Maria. Det fanns inte ens på deras karta.
 I domen står att hon får ett lindrigare straff eftersom hon efter händelsen agerat föredömligt. Samtidigt står det att hon, med tanke på sin utbildning, borde ha ha haft mer kunskap om barns utveckling än en ”genomsnittlig förälder”.
– Jag anser inte att jag har gjort något fel. Men allt handlar bara om benbrottet. Och det är det jag straffas för helt enkelt.
Att Maria begärde en extra röntgen av benet och att hon på eget initiativ kontaktade en ortoped när sonen började gå – bara för att säkerställa att han inte fått några men – tas det ingen hänsyn till, och det tycker hon är märkligt.
– Åklagaren sade att olyckan kunde ha förhindrats om jag gjort på ett annat sätt. Jag förstår om jag hade gått ut ur rummet, då hade jag lämnat mitt ansvar. Men nu handlade det om två sekunder när jag vände mig bort.
– Det finns inga frågetecken, det är inget konstigt. Det var en olycka, och i domen påstår man inget annat heller. Men jag kunde ha gjort på ett annat sätt. Det sänder fel budskap!
Saknar sunt förnuft
Det som har hänt har satt sina spår. Föräldrarna byter aldrig blöja på ett skötbord igen, utan på golvet.
– Varje gång han slår sig blir jag orolig, rädd och kroppen skakar – även för minsta lilla skrubbsår! Tänk om vi skulle vara med om något liknande igen, säger Maria.
De är rädda för vad domen sänder för signaler till andra föräldrar. Att man ska undvika att söka vård när barnen skadat sig med risk för att bli dömd i domstol?
– Föräldrar är ju ansvariga för sina barn tills de är 18 år.
De frågar sig var gränsen går, och när har man som förälder brustit i sitt ansvar?
Lagen tar ju inte hänsyn till känslor. Förstår ni att åtal väckts och att Maria dömts eftersom händelsen uppfyller de kriterier lagen ställer?
– Men var finns det sunda förnuftet? Och vad har man åstadkommit annat än att intressebevakaren känner sig nöjd? säger Markus.
– Då ska väl alla föräldrar dömas för alla skador, säger Maria.
För barnets bästa?
Maria dömdes till 20 dagsböter och ett skadestånd på 2.000 euro samt juridiska kostnader.
– Vad gör ett skadestånd för skillnad för barnet? Det finns inget som kan göra det här ogjort, säger hon.
– Men han är glad och nöjd och precis som han brukar; han är sig själv. Det är stärkande och ändå det bästa.
Maria och Markus kommer att berätta allting för sonen när han blir äldre.
– Det är ju en del av hans historia. Jag tror inte han kommer att döma oss, säger Maria.
Hur har ni blivit bemötta av myndigheterna under den här tiden?
– På sjukhuset har de varit fenomenala. Allt från läkare till sköterskor, säger Markus.
Även polisen har varit bra, säger han, men tillägger att bara att kallas till förhör gör att man känner sig skyldig.
Däremot är de starkt kritiska till intressebevakarens agerande. Det var han som yrkade på straff och drog ut på processen genom att vägra förlikning.
– Han skulle vara för vårt barns bästa. Men att straffa en förälder gör väl inget bättre.
Om samma olycka inträffat på ett dagis, eller när en far- eller morförälder tittat bort, då hade aldrig Maria och Markus yrkat på något straff, säger de. För olyckor kan ske.
De frågar sig om de hamnat i samma situation om sonen haft en annan intressebevakare.
– Det här kunde ha tagit slut tidigare. Sonen påverkas ju också när vi är ledsna och gråter. I min värld har han inte sett till barnets bästa, säger Maria.
Fått mycket stöd
Maria säger att processen stulit ett år och fem månader av deras liv tillsammans med sonen.
– Jag är hemma med honom och vill inte vara ledsen, men jag har ju sämre dagar. Den här tiden tillsammans är så viktig och jag vill inte missa en enda sekund.
Hur är det att stå på sidan om, Markus? Misstankarna mot dig lades ju ned.
– Jag blir så arg. Men jag biter ihop bara.
– Att bli anklagad för att inte sköta sitt barn … Det här är en skräckhistoria.
Maria och Markus har från början varit öppna med vad som hänt, och har fått ett enormt stöd av familj och vänner – men även av personer som inte känner dem. Det är också det enda goda som kommit av händelsen, säger de.
– Det visar hur mycket folk bryr sig. Vi har fått så mycket stöd, pepp och kärlek.
Så här i efterhand, kan ni se att ni kunnat göra något annorlunda i den här processen?
– Vi kunde ha varit mer ifrågasättande från början och tagit kontakt med en advokat, säger Markus.
– Men varför skulle vi behöva en advokat? Vi hade ju inget att dölja. Det var första gången vi var med om något sådant här, vi trodde det var en rutinåtgärd och hade inte en aning om hur det skulle gå till, säger Maria.
Maria kommer att anmäla missnöje med domen.

Sandra Widing