Familjen Lindemans resa till Rarotonga gick helt enligt planerna.
– När vi skulle åka från Nya Zeeland till Rarotonga började vi höra att coronaviruset spritts i världen. Vi började fundera på om vi verkligen skulle åka men vi fick lugnande besked att det inte var någon fara, säger Yvonne Lindeman.
Det skulle visa sig vara en felaktig information.
Då de kom till Rarotonga hade Nya Zeeland stängt gränserna.
– Vi visste inte vad vi skulle göra. Hur skulle vi ta oss hem igen?, säger Yvonne.
– Alla utländska flygbolag hade slutat flyga. De stängde sjukhus och ingen läkarvård fanns att få på ön, säger Gunnar Lindeman.
Paret försökte kontakta finska ambassadens i Brisbane i Australien men där svarade de inte.
De fick till sist klartecken att flyga från Rarotonga till Auckland men inte före de kunde presentera en färdplan hem till Finland.
– Vi sa att vi behövde åka hem på grund av humanitära skäl och att vi var äldre som behövde våra mediciner. Kanske blev vi också lite skröpligare än vi verkligen är, säger Gunnar och skrattar.
Till sist hade de ordnat en resplan som de kunde visa upp vid biljettkontrollen i Rarotonga för att få resa via Nya Zeeland, Australien och Japan tillbaka till Finland.
Bara sommarkläder
Efter att resplanen var klar och de kunde lämna in den till damen i disken hade de 20 minuter på sig innan flyget gick.
– Hon skrev ut biljetterna för hand och vi kom med flyget, säger Gunnar.
Väl på planet började tankarna surra. Skulle planen verkligen hålla, skulle de få de biljetter som lovats och skulle de hinna med flyget. 
– Väl i Auckland kom vi vidare till Perth men i transithallen var det stopp. Vi hade inget boardingcard utskrivet så vi kunde inte komma in i loungen. 
Då var paret Lindeman både trötta och arga. Gunnar sa till vakterna att om han inte släppte in dem skulle de gå genom passkontrollen.
– Skulle vi göra det skulle vi bli kvar och de skulle få ta hand om oss. Det var han inte så pigg på så han släppte in oss.
De fick boardingkort utskrivna mycket tack vare deras namn Lindeman.
– De frågade vad vi hette och jag sa Lindeman, ni har väl hört talas om Lindemansvinet, säger Gunnar.
De kom vidare till Japan och Tokyo. Trötta omtumlade och oroliga för att komma vidare.
Väl i Tokyo hade de platser på ett British Airwaysplan men fick veta att de skulle åka med Finnair i stället.
– Då blev jag orolig på nytt. Men sedan såg jag att ett Finnairplan var på väg ner så då kände jag att detta kunde gå bra ändå, säger Yvonne.
En suck av lättnad
Lindemans flög från Tokyo hem till Finland och under flygresan märkte de att personalen ombord på flyget ville ha så lite som möjligt att göra med passagerarna.
– Vi fick det vi skulle få men så mycket annat blev det inte. Det var också psykiskt stressande att ha munskydd och handskar och inte veta om man kunde bli smittad eller inte, säger Yvonne.
När planet väl landade i Helsingfors, efter 99 timmars resa, och paret fick fast mark under fötterna igen kunde de pusta ut.
– Det var en stor lättnad. Vi fick övernatta i Helsingfors och följande kväll kom steg vi ombord på planet till Mariehamn, säger Yvonne.
Hon somnade av all stress men vaknade av att planet gick ner för landning.
– Är vi i Mariehamn redan, det kan vi inte vara, säger Yvonne.
Tolv flygplan
Det visade sig att planet fått motorproblem och måste vända tillbaka till Helsingfors.
– Jag började titta under sätet efter flytvästen så orolig blev jag. Men vi kom till sist lyckligt och väl hem till Åland efter att åkt med tolv olika plan. Det skulle ha varit elva om vi inte hade behövt byta plan den sista biten, säger Yvonne.
Nu sitter paret hemma i karantän och har inte några symptom på sjukdom.
– Det är vi tacksamma för, säger Gunnar.
– Vi spritar och tvättar händerna och har ingen kontakt med andra människor. Vi är noga med att skydda andra också, det är vårt ansvar anser jag, säger Yvonne.
De har en vecka kvar av karantänen men de kan röra sig fritt i naturen och hemma på tomten.
– Vi är helt införstådda med vad som gäller, säger Yvonne.

Nina Eriksson