Både Ålandsdelegationen och Högsta domstolen anmärker på språkbestämmelserna i landskapslagen om näringsrätt och näringstillstånd. Läs mer om det i artikeln intill.
– Jag tycker att vi i stora drag för samma resonemang men HD har i sin slutkläm valt att betona unionsrätten lite mer, men vi lyfter den också, säger Peter Lindbäck.
Från Ålandsdelegationen har man i första hand i stället hänvisat till grundlagen.
I utlåtandet skriver ÅD att grundlagen innehåller ett allmänt förbud mot diskriminering. Enligt momentet får ingen utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person.
Är diskriminerade
I ljuset av grundlagen gör Ålandsdelegationen bedömningen att språkbestämmelserna i landskapslagen om näringsrätt och näringstillstånd är diskriminerande.
Enligt ÅD ska bestämmelser om begränsningar i rätten att utöva näring följa de grundläggande principerna i den lagstiftning som innehåller begränsningarna, alltså grundlagen.
– Man kan inte genom lagstiftning försök uppnå något som egentligen inte är avsett med ifrågavarande lagstiftning. I det här fallet har man försökt föra in instrument för att försvenska näringslivet på Åland i lagen om näringsrätt och näringstillstånd, men det är ett element som hör hemma någon annanstans.
För att slå ut bestämmelser i grundlagen måste det enligt Peter Lindbäck göras en ändring i självstyrelselagen.
– Det gjordes bland annat i självstyrelselagen 1991 i samband med att Åland började ställa krav på att personer som beviljas hembygdsrätt måste kunna svenska. Man gjorde då en ändring som slog ut grundlagens bestämmelser om att ingen får diskrimineras på grund av språk.
