Lene-May Lindvall är född och uppvuxen i Nykarleby men flyttade som 16-åring till Vasa för att börja studera till barnskötare.
– Efter studierna åkte jag till Helsingfors för att börja jobba vid Folkhälsans barnhem. Där lärde jag mig finska eftersom barnhemmet tog emot både svenskspråkiga och finskspråkiga barn.
I Helsingfors jobbade Lene-May i fyra och ett halvt år.
– Jag har aldrig haft ett jobb som jag inte tyckt om. Jag gillade också jobbet vid barnhemmet men det blev till sist väldigt tungt så jag kände att jag behövde en paus, säger hon.
Lene-May Fick veta att en av hennes väninnors vän behövde en barnflicka i USA.
– Jag åkte dit och jobbade som barnflicka i ett år. Sedan återvände jag till Finland. Mina föräldrar bodde då på Åland så det blev sommarjobb här innan jag återvände till USA och New York för att igen jobba som barnflicka.
Denna gång blev det inte fullt ett år i USA. Våren 1996 kom Lene-May tillbaka till Åland och bosatte sig här.
– Sedan dess har jag bott här fast det bara skulle vara tillfälligt.
För Lene-May är både Österbotten och Åland hem.
– Jag åker hem då jag åker till Österbotten och då jag åker tillbaka är det hem till Åland, säger hon.
Natta på Trobergshemmet
Sedan 2012 jobbar Lene-May på Trobergshemmet. Före det arbetade hon 17 år på bb-avdelningen.
– Jag jobbar natt. Det trivs jag bäst med. Då de slutade med att ha barnskötare nattetid på bb slutade jag och sökte annat jobb. Nu jobbar jag som natta vecka-vecka.
Hur klarar man av att jobba bara natt?
– Jag har alltid varit en nattmänniska. Men man måste se till att få sova ordentligt mellan passen. 
Lene-May tycker att det är bra att hon kan vara ledig den vecka då barnen bor hemma hos henne.
– Då ägnar jag all min tid åt dem, då är jag 100 procent mamma. Det var ingen självklarhet att jag skulle få barn så jag vill ge så mycket tid jag bara kan till dem.
Nu är barnen äldre och Lene-May tycker att det är trevligt att bara vara tillsammans med dem. 
– De vet att jag finns här om de behöver mig. Det är viktigt.
Sista åren har Lene-May också fått ett nytt intresse, politik.
Hennes mamma och bror har varit engagerade sedan länge medan Lene-May inte tyckte att det var något för henne.
– Men diskussionerna som varit om äldrevården har gjort att jag blivit allt mer intresserad och när jag sedan fick förfrågan om jag skulle kunna tänka mig att ställa upp tackade jag ja, efter moget övervägande.
Lene-May sitter i kultur- och fritidsnämnden. Hon tycker ibland att beslutsprocessen oftast är lång och hon skulle gärna vilja att det skulle gå snabbare att få till nödvändiga förändringar.
– Jag har dåligt tålamod. När jag ser något som är fel vill jag få till en förändring direkt.
Förnöjsamhet med livet
Hon tycker att det är bra att vara med och försöka påverka saker man vill att ska förändras.
– Att bara gnälla och tycka olika saker förändrar inget. Vill man ha en förändring får man vara med och jobba för det. Jag har dessutom lärt mig en hel massa saker. Men den politiska pajkastningen kunde jag klara mig utan. I stället borde alla komma samman och ta tag i det som verkligen är viktigt, säger Lene-May.
Förutom barnen och politiken är handarbete ett stort intresse.
– Handarbete är lika med avkoppling för mig. Jag stickar och virkar i perioder. Just nu är jag inne i en period då jag virkar sjalar. Jag har alltid något projekt på gång.
Att hon nu ska fylla 50 tycker hon är lite konstigt.
– Jag har ingen åldersnoja. Men då jag tänker på då mina föräldrar fyllde 50 kändes det som om de var så vuxna och klara med vad de ville och åstadkommit. Så känns det inte alls för mig. Jag är inte där ännu.
Men Lene-May känner sig ändå förnöjsam med livet. Hon trivs med sitt arbete, att bo i huset och se barnen växa. Men för den skulle vill hon inte luta sig tillbaka.
– Jag känner mig förnöjsam, som pappa brukar säga, men det är inget negativt. Jag behöver inte planera in några omvälvande saker för framtiden. Men man vet aldrig vad framtiden ger, säger Lene-May.

Nina Eriksson