Detta är sjunde delen i serien i ”Mitt liv som hund från parning till nytt hem”. I serien följde vi först hunden Maires väg till att bli mamma. Men parningen misslyckades och i stället blev det ett nytt försök med hunden Eira. Den första delen publicerades den 30 januari och den andra den 3 mars. Det tredje reportaget publicerades i tidningen den 4 april och det fjärde den 13 maj, det femte den 29 maj och det sjätte den 24 juni. Den sjunde delen publicerades den åttonde den 16 juli.
Magnus Häggblom, Tanja Ståhl och lilla Vincent Häggblom har kommit hem till Minna-Lotta Kivinen för att hämta hem valpen Micke. Han är den första som lämnar kullen för ett nytt hem.
– Vi har tre hundar hemma sedan tidigare. En blandras mellan tax och drever som är elva år, en boardercollie som är tio och en Kelpie på tre år. Så vi är hundvana, säger Tanja.
Det är jaktintresserade pappan i familjen som vill ha en ny jaktkompis.
– Jag har varit med och jagat med den här rasen tidigare och jag tyckte att det gick så bra. Därför valde vi att ta en basset fauve de bretagnevalp den här gången, säger Magnus.
– Vi har också hört med de som har hundar från Minna-Lotta och de har varit nöjda, säger Tanja.
Sonen Vincent springer runt med Airi och de har väldigt kul tillsammans. Han skulle också gärna krypa in i valphagen för att leka med valparna. Men i stället kryper han in i hundburen som de haft med sig och försöker locka in Airi i buren.
– Tror du inte att det blir lite trångt det där, säger mamma Tanja och skrattar.
Har ni gjort några speciella förberedelser nu när ni får en valp i huset?
– Egentligen inte. Alla småsaker är redan bortplockade i och med Vincent, säger Magnus.
Tips på vägen
Innan de får ta med sig Micke hem får de med sig en del information av Minna-Lotta.
– Jag brukar alltid ge med en valppärm som är på 23 sidor. Jag måste stoppa där för jag kan ju inte skriva en hel bok, säger hon.
Minna-Lotta ger också rådet att sätta valpen på golvet då de kommer hem och sedan se vad som händer.
– Det brukar gå bra. Det är viktigt att barnen får vara delaktiga och sköta om valpen men man ska alltid komma ihåg att det är de vuxna som har ansvaret, säger hon.
De kommande tre-fyra månaderna växer valpen till sig och då är det bra att man så tidigt som möjligt börjar med inkallning. Den lär man lättast in genom lek då valpen är liten.
– Ägaren ska vara den viktigaste och roligaste som valpen vet. Men vid tio månader kan det hända att den inte hör på vad man säger. Man tror de helt tappat öronen, säger Minna-Lotta.
Redan som valp är det viktigt att hunden får komma med ut i skog och mark men någon jakt ska man absolut inte syssla med innan valpen är ett år. Dessutom mognar rasen relativt sent och det är viktigt att den får växa både fysiskt och psykiskt.
– Så till nästa jaktsäsong kan han vara med, säger Minna-Lotta.
Mycket jobb
Magnus har sett fram emot att få en ny jaktkompis eftersom hunden han använt börjar bli till åren.
– Samtidigt som jag tycker det är väldigt roligt vet jag också att det ligger mycket jobb framför oss. Men jag har erfarenhet eftersom jag haft många hundar tidigare. Men det är elva år sedan jag hade en sådan här liten jakthund.
Hur känns det för dig Minna-Lotta nu när valparna flyttar?
– Micke är färdig att flytta nu. Han är den första som flyttar. Det brukar vara värst med den sista, säger hon.
Allt eftersom valparna växer kräver de allt mera och med sex stycken kan det ibland bli lite mycket.
– Man hinner inte själv med att träna och uppfostra alla valpar så det är viktigt att de får komma till sina hem nu, säger Minna-Lotta.
Hon är också tacksam för att tre av valparna blir kvar på Åland så hon har möjlighet att träffa dem och följa deras utveckling.
– Vi får ha en valpträff framöver så alla får träffa varandra igen, säger Minna-Lotta.
Nina Eriksson
