Camilla Gunell är uppvuxen på Lappo, Brändö. Hon gick i skola först på Lappo och sedan högstadiet i Brändö.
– Som flest var vi åtta elever i skolan på Lappo, säger hon.
Vad hade du för yrkesplaner då du var yngre?
– När jag tänker på det nu så var jag fast besluten att bli tv-reporter i Libanon för ”Rapport”. Jag tyckte det verkade både lite farligt och spännande.
Hon pryade på Ålandstidningen, som frisör och som lärare under högstadietiden.
– Jag jobbade också ett år som ungdomsredaktör på Ålandstidningen innan jag började studera vid Åbo Akademis humanistiska fakultet.
Tanken var att hon skulle jobba med kultur eller journalistik. Utbildningen gav henne också möjlighet att jobba som modersmålslärare. Men läraryrket lockade inte Camilla.
Hon jobbade också en tid på Nya Åland och vid Nordens institut.
När kom politiken in i bilden?
– Egentligen har jag alltid varit intresserad av samhällsfrågor. Jag är uppvuxen med det. I små byar är alla engagerade i det mesta. Som ordspråket säger så krävs det en hel by för att uppfostra ett barn.
Vid Åbo Akademi satt Camilla också med i kårfullmäktige och det var kanske då som tanken på att vara med i politiken på Åland någon gång slog rot.
–  Jag satt mellan Janina Andersson och Stefan Wallin. Att vara politiker är att se olika sidor av samma mynt, som en journalist gör. Att se hur andra har det.
Första ministerposten
Camilla blev först tillfrågad av Liberalerna på Åland om hon kunde tänka sig att ställa upp i riksdagsval. Men hon kände att det var i Ålands socialdemokrater hon hörde hemma.
– Första gången jag hade partibeteckningen S efter mitt namn var 1999 då jag satt med i kulturdelegationen. Jag kände att om jag ville leva här, se mina barn växa upp och ha ett öppet och nyfiket samhälle var det viktigt att jag engagerade mig i politiken.
I lagtingsvalet 2003 ställde Camilla upp för Ålands socialdemokrater.
– Jag tänkte att inte kommer man in första gången. De stora röstmagneterna då var Barbro Sundback och Lasse Wiklöf. Dessutom hade jag fått vårt första barn. Men jag kom in med 136 röster.
Men det tog ännu ett år innan hon kom in i regeringen. 2005 blev hon utbildnings- och kulturminister.
– Man kan säga att jag fick en rivstart. Det kändes stort och jag frågade mig själv om jag verkligen skulle göra detta. Vi hade ett litet barn och ett husprojekt som skulle färdigställas.
Camilla valde politiken och har sedan dess fyra mandatperioder i lagtinget varav tre i regeringen. Hon har varit lantråd, vice lantråd och är även partiordförande för Ålands Socialdemokrater.
Har det aldrig varit jobbigt?
– Nu när jag tittar tillbaka kan jag ibland undra hur det egentligen gått. I valet 2007 var jag gravid med tvillingar. Men det vågade jag inte berätta för jag tänkte att vem skulle vilja rösta på mig som snart ska få tvillingar.
Känner du att du försakat familjen någon gång?
– Jag tycker inte det. Att ha ett partnerskap är att jobba sida vid sida och med hjälp från föräldrar, syskon och grannar har det gått bra.
Tid för återhämtning
Camilla har under alla år inte känt av någon stress i sitt politiska arbete.
– Men i fjol började jag känna mig ganska slut. Speciellt efter valet. Man vill ju inte förlora och det arbete vi lagt ner är långsiktigt och att bygga upp något nytt kräver energi och engagemang. Att sedan se andra lägga krokben för arbetet känns tungt.
Har debattklimatet blivit tuffare med åren?
– Det kan vara en del hårda ord men på sidan om arbetet är alla vänner. Det är viktigt att kunna skilja på sak och person. Vi är alla beroende av varandra då vi bor på en ö. Vi kanske kan vara ovänner i dag men i morgon kan vi behöva ta hjälp av varandra.
Camilla vill se fler kvinnor i både politiken, styrelser och ledningsgrupper.
– Det är stor skillnad då man rekryterar kvinnor och män. Män tycker att de duger som de är medan många kvinnor känner att de inte kan eller vet något om politik. Men man lär sig med tiden och att våga starta där man är för stunden. Starka kvinnor och snälla män tycker jag är en bra kombination.
Vad gör du då du ska koppla av?
– Att dansa har blivit ett stort intresse. Jag sjunger också sedan länge. Men just nu har jag upptäckt salsadansen efter att jag zumbat under många, många år.
Hur ofta dansar du?
– Med dans och annan träning blir det fyra gånger i veckan. Men jag känner att dansen är bra både för kroppen och huvudet. Dans är det mest positiva ord jag vet. Man blir glad av det.
Stugan på Lappo
Med åren känner Camilla att det blir allt viktigare med återhämtning och att hinna andas mellan varven.
I sommar har Camilla och familjen vistats sex veckor på Lappo.
Vad gör du där?
– Fiskar, träffar vänner, tar hand om gården. Där odlar jag och har ett växthus. Det tycker jag är väldigt roligt och avkopplande.
Camilla har också planer på att börja vandra.
– Först på Åland men jag skulle även kunna tänka mig att vandra i finska och svenska fjällen, Italien och Spanien. Men jag har inte provat på det ännu.
Hur ser du på framtiden?
– Det första är att jag hoppas coronan går över snart så att folk kan börja leva igen. Jag fasar lite för hösten för isolering och mörker är ingen bra kombination. Jag hoppas att vi alla kan hitta ett sätt att må bra på.
Camilla vill också se barnen växa upp och klara skolan och hon hoppas även på att få mera tid för resor och att vara i skärgården.
– Annars är det ganska bra just nu. När man blir 50 är det kanske dags att fundera på vad mera man ska göra i livet. Ska man pröva något nytt är det väl dags nu i så fall. Det är som inför varje val att man tänker efter om man har lusten, drivkraften och förmågan att fortsätta. Man är där på uppdrag av de som röstat på en. Det är viktigt att tänka på.

Nina Eriksson