Agneta Ara liknar skrivarprocessen vid ett mörkt rum där hon trevar sig fram. Hon är inte rädd för att gå vilse, snarare tycks hon längta efter att försvinna. För att sedan hitta en väg fram till ljuset.
LITTERATURDAGARNA Det har gått tolv år mellan Agneta Aras förra roman och "Det har varit kallt i Madrid" som kom ut i höstas. Hur det har kunnat ta så lång tid ska vi snart reda ut. Men först ska vi bege oss till scenen på Mariehamns litteraturdagar. För hur ambitiösa, pålästa och skickliga dagarnas intervjuare än är lyckas ingen bryta is som Sanna Tahvanainen när hon samtalar med Agneta Ara.
- Jag har alltid haft ett intresse för det morbida och det makabra och det tror jag du har också, säger Tahvanainen.
- Jo, svarar Ara lätt, med road blick.
- Du talar om döden, men nu måste jag ställa dig en fråga. Tycker du att boken är lite rolig också? fortsätter hon.
Sanna Tahvanainen svarar förtjust att självfallet. Hon älskar att en av karaktärerna byter yrke från brandman till krematorieskötare.
- Han går från att rädda människor ur eld till att elda upp dem! utbrister hon.
Det får Agneta Ara att berätta att hon faktiskt var på besök på krematoriet i Helsingfors under skrivandet av boken.
- Föreståndaren där hämtade mig i Mercedes och bjöd på äppelbakelser som han hade köpt på Ekbergs. När vi sitter och äter kommer det in en man och hämtar aska ur ett skåp.
Sanna Tahvanainen slår sig för knäna.
- Kunde du äta äppelbakelsen sen?
- Nå jo, den gick väl ner.
Hinder att övervinna
"Det har varit kallt i Madrid" inleds med en idyllisk sommarbild av en familj, men kommer snart att handla om barn som far illa och blir svikna av de vuxna.
Pojken Andrés tillit och syn på världen kastas omkull när hans styvfar slänger honom i vattnet för att lära honom simma. I stället är pojken nära att drunkna.
- Små barn är utsatta i vår kultur, de tvingas växa upp så fort och hinner inte vara barn, säger Agneta Ara.
Hon har arbetat med romanen i åtta års tid. De tre åren dessförinnan var hon ordförande för Finlands författarförening.
- Det uppdraget upptog all min tid. Därför fanns det inte heller någon tid att skriva, förklarar hon.
Ångrar du i dag att du åtog dig det?
- Nej, inte alls, jag lärde mig mycket nyttiga saker. Det var en lärorik tid. Men jag insåg att om jag skulle forsätta så skriver jag inte och jag ville skriva.
Att vara finlandssvensk författare är inte enkelt. Upplagorna är små och därmed inkomsterna. Agneta Ara har klarat sig med hjälp av stipendier och arbete som översättare vid sidan av. Extraarbetet har försenat boken. Men det har också två refuseringar. En gång 2004, nästa gång år 2006.
- Det var hemskt, jag har legat vid samma förlag i 30 år, till sist gick jag till PQR.
Söderströms sa nej, men Ben Johans tog emot Agneta Ara med öppna armar. Nyligen kom också upprättelsen. Boken nominerades till Finlandia-priset och sedan dess har första upplagan snabbt fått utökas.
En ny roman på gång
Romanen är tillägnad Kati och hästarna. Kati är en vän som äger hälften av ett stall med islandshästar. Där brukar Agneta Ara arbeta varje torsdag.
- Utan hästarna hade jag aldrig kunnat skriva den här boken. Det är något sakralt med hästar, man blir nästan i religiöst tillstånd när man möter dem. Hästen är ett underbart djur, den förstår att läsa av känslor, berättar hon.
En romanförfattare måste ha disciplin säger hon, men vissa dagar går det bara inte att skriva, ljuset är fel, motivationen saknas. Då är det nödvändigt med avbrott.
Agneta Ara talar flytande spanska och dansar flamenco en gång i veckan. Hon berättar att hon gärna skulle resa till Chile eller södra Spanien framöver.
- Jag tror jag skulle gå omkring. Jag har inget som helst lokalsinne men tycker om att tappa bort mig. Det gör att man kommer in i olika sammanhang som man inte visste om. Och jag hittar alltid ut på något sätt.
Skulle du resa för din egen skull eller för skrivandets?
- Vad är vad? De två sakerna hänger ihop, svarar hon.
- En berättelse anmäler sig och jag måste skriva. Om man skriver tillräckligt länge hittar man fram, tillägger hon.
Och hon bekräftar det: Ja. Hon har börjat på en text som verkar bli en ny roman.
Så är vi tillbaka i det mörka rummet där Agneta Ara trevar sig fram. Romanen skrivs om många gånger. Hon prövar sig fram tills boken går i tryck. Då kliver hon ut i ljuset.

Tone Nordling