I tisdags föreläste han om sin historia på Åland, och säger till Ålandstidningen att det varit känslosamt att se den få nytt liv på skärmen.

– Självbiografin som filmen är baserad på, Skuggan över San Siro, fick ganska stor uppmärksamhet då den kom, och jag har åkt runt och föreläst på såväl idrottsförbund och klubbar som psykologkonferenser och gymnasieskolor. Filmen har sina rötter i att jag träffade regissören Ronnie Sandahl i Berlin efter att min fotbollsbubbla hade spruckit. Vi slöt en pakt om att historien skulle bli en film en dag, och det här var runt 2011, så det är en process som pågått ett tag. Men det har varit spännande och emotionellt att se den få luft under vingarna och sitt eget liv, och den har nått en ny publik som kanske aldrig läste eller kände till boken, säger han.

”Inte jobbigt, men berörande”

Han har själv sedan boken skrevs blivit dramatiker och manusförfattare, och skulle inte ha ändrat något i Tigrar.

– Jag har varit väldigt nära involverad med Ronnie genom processen och han har redan hört alla mina tankar och synpunkter. Om jag hade tyckt att något var helt åt skogen hade det slopats. I filmatiseringen har han både lagt till och tagit bort delar, men andemeningen och berättelsen om en ungdom som följer sin dröm tills han känner sig fångad i den är där. Vissa delar beskrivs i filmen på ett sätt där jag känner att boken inte nådde hela vägen fram. Och Erik Enge gör en fenomenal rolltolkning med mycket undertryckt sorg, vrede och osäkerhet. Han är med i nästan varje filmruta, och det är något av en atletisk prestation. Jag lyfter på hatten.

Det har gått 18 år sedan händelserna han beskriver i Skuggan över San Siro, och med tiden har Martin Bengtsson lyckats bygga upp ett annat förhållningssätt till dem.

– Eftersom det är något jag pratat mycket om har jag successivt lyckats få en sorts distans och klarsynthet gentemot vad det var som hände. Jag har sett Tigrar några gånger nu, och kommit att se den som en film, ett konstnärligt verk. Första gången var det som att komma tillbaka in i den miljö jag minns och att återuppleva min psykologiska resa. Det var kanske inte jobbigt, men nog berörande.

Ännu större krav

I fjol såg världen flera atleter, bland dem tennisstjärnan Naomi Osaka, berätta offentligt att de behövde dra sig tillbaka för sin mentala hälsas skull. Martin Bengtsson tror att trots att det är en fråga som nu tas på större allvar har pressen ändå blivit större.

– Det är en fråga som är på bordet nu på ett sätt som den inte var då. Men för 18 år sedan fanns knappt sociala media. Nu genomsyrar internet våra liv. Fotbollsindustrin omfattade mycket pengar då och har vuxit enormt rent ekonomiskt sedan dess. Det leder till att unga spelare i dag definieras allt mer som varor, med världens ögon på sig konstant, och det får enorma psykologiska konsekvenser.

Han berättar att han upplevde en existentiell kris då han en gång sjukskrevs och inte kunde träna på två veckor.

– Jag föll ner i ett djupt hål och började ifrågasätta vem jag var när jag inte presterade. Vad var viktigt för mig? Jag hade blivit ett med min prestation och hela min självkänsla var knuten till den. På fotbollens elitnivå uppmuntras man ofta att ge upp andra delar av sin identitet till förmån för sporten. Jag har träffat andra när jag har föreläst som har haft samma upplevelse, och jag tror att det är viktigt att man lär sig upprätthålla skilda identiteter och undvika tunnelseende, såväl i krävande yrken som i det vardagliga livet, säger Martin Bengtsson.

Ingen enkel gränsdragning

Även om boken främst riktar sig till unga har den fått en bredare publik.

– Föreläsningarna berör elitsatsningar och press, maskulinitet och vad sådana miljöer kan göra med en kille som är mer känslig, vem som sållas bort i sådana kulturer, att drömma och hur man tar sig vidare när ens dröm kollapsar. Det brukar bli en privat reflektion jag har tillsammans med publiken, säger han.

Att försöka sammanfatta meddelandet i enkla råd går inte.

– Det enda rådet jag kan ge till en ungdom som tycker att sport är det bästa som finns är att fortsätta så länge den själv tycker att det är kul. Det vore förmätet av mig att ge några andra råd. Man måste förhålla sig till sin egen situation. Jag hoppas att min bok kan vara en samtalspartner, men den är menad att visa att det finns andra perspektiv och det är allt den är, mitt perspektiv. Det går inte att ge enkla råd när det jag vill visa är att det är komplext, säger han.

Var han själv skulle ha dragit gränsen om han vetat tidigare vad han vet i dag är han inte säker på.

– Mina föräldrar har ibland frågat sig varför de inte höll tillbaka mig tidigare, men jag älskade verkligen att träna och vara på planen även om jag pushade mig själv hårt. Det är viktigt att skilja på fotbollen och industrin. Fotboll kan vara jättefint. Det är ett sätt att hitta gemenskap och sammanhang utanför hemmet och det kan vara otroligt positivt i ett samhälle. Jag brann för det och det skapade glädje, men problemen uppstod när jag som ung elitsatsade och blev tillsagd att avsäga mig andra delar av mitt liv. Det kanske hade slutat illa för just mig oavsett, men det ska inte ligga på en tonåring att veta när kraven blir för höga, utan hela den kultur och miljö som är professionell idrott har ett ansvar. Det uppstår en krock och man behöver hjälp, psykologiskt, för att hantera den världen, säger Martin Bengtsson.