Del 1 i artikelserien: Pernilla hamnade i helvetet – två gånger.

Frida är inte kvinnan som hamnar i en destruktiv relation. Hon låter sig inte tryckas ned. Nej, hon är den nyfikna och spralliga typen som tar för sig av det goda i livet. Och hon säger ifrån om någon behandlar henne illa.

Men likväl sitter hon här, bara en skugga av sitt forna jag. Fråntagen det allra käraste hon har, barnen. Livet är kaos, men det finns ljuspunkter, och hon försöker ta vara på dem.

– Jag har en trevlig arbetsplats och ett fint stöd från kollegorna. På jobbet har jag kommit på mig själv med att sitta och skratta. Får jag faktiskt skratta fastän vardagen är tung? Det är förlösande.

Frida är öppen med vad hon gått igenom, och hon har ett stort nätverk av familj och vänner som tar henne genom vardagen. Från det första besöket hos en kurator, där hon släppte ut allt, har hon berättat sin historia om och om igen. Och ju mer hon berättar, desto större blir insikten om att hon inte är ensam om att ha levt i en destruktiv relation.

– Det värsta med att våga berätta var skammen, att man bor på en liten ort. Om jag berättar till den här kuratorn, är det någon som ser att jag går hit? Pratar de i kafferummet? Hur mycket skvallrar de? Sådant skrämde mig.

– Jag vill inte smutskasta honom, men jag kan inte gå runt och vara tyst, jag vill hjälpa andra. Nu kanske jag inte kan vara ett ansikte för det, men jag kan stå för det, jag skäms inte längre. Om jag berättar kanske någon annan vaknar och vågar ta sig ur.

Själv fick Frida upp ögonen för sin situation när hon läste en artikelserie om våld i parrelationer. Då hade hon och ”Sebastian” varit ett par i flera år. Hon insåg att hon var utsatt för manipulation och kontroll.

– ”Det här är ju jag! Det är som taget ur mitt liv”.

Fick pikar hela tiden

De första åren var fantastiska och de hade jättekul ihop. Sebastian uppvaktade Frida intensivt och kärleksfullt, köpte dyra kläder och saker till henne. Men hans pikar var egentligen där hela tiden, inser hon nu i efterhand. Då undrade hon mest varför hon gjorde så mycket fel och hon förstod inte varför han plötsligt blev så arg eller bemötte henne med långvarig tystnad.

I början ifrågasatte Frida honom, men han vände det till att det var hennes fel. Han projicerade och förvirrade, säger hon. Han fick henne att gråta, och hon förstod inte riktigt varför. Han sade att man inte ska vara ett offer.

– Jag lärde mig att sluta gå på hans grejer när han försökte få i gång mig. Jag gick till ett annat rum, lät bli att svara eller bara kort för att inte skapa någon konflikt jag ändå inte kom ur.

Tyckte du att det var ditt fel, eller kände du att det inte var som det ska?

– Jag kände att något inte stämde men kunde inte sätta fingret på vad det var. Man kastas hela tiden fram och tillbaka mellan goda och dåliga perioder. Det tog många år innan jag lärde mig hantera hans nycker och att det inte var mitt fel.

Trodde du någonsin att han hade rätt?

– Ja, han fick mig att tro det. Han sade ofta att jag är psykiskt sjuk och behöver hjälp. Kanske är det jag som är galen? Om jag ifrågasatte honom förnekade han alltid, ”det där har aldrig hänt, så där har jag aldrig sagt”. Det är förvirrande.

Utbränd av stress

Situationen förvärrades när första barnet kom. Det var som att Sebastian blev svartsjuk och mer aggressiv.

– Inte fysiskt, men hur han pratade med mig.

Ungefär i samma veva som andra barnet föddes läste Frida den där artikelserien. Och det psykiska våldet eskalerade. Sebastians ständiga kritik av vad hon gjorde, vad hon inte gjorde, hennes utseende, kläder, åsikter … Hans oförutsägbara humörsvängningar och den ständiga kontrollen. Hela familjen tassade på tå och barnen lärde sig att man inte ska säga emot pappa.

Medan Sebastian jobbade var Frida hemma med barnen. Hon skötte också hushållet, men fick hela tiden höra att hon var lat. Hon säger att hon kunde få en utskällning för minsta lilla. Han var aldrig nöjd.

– Om jag satt i en fåtölj eller låg i soffan och vilade sprättade jag alltid upp när jag hörde att han kom hem, bara för att visa att jag höll på med någonting.

Men Sebastian kunde också visa sitt missnöje med tystnad, ibland i flera dagar. Frida förstod att det var någon slags bestraffning, men han svarade aldrig på vad hon hade gjort.

Så varför gick hon inte, speciellt när hon hade kommit till insikt?

– Jag vågade inte. Jag trodde inte att jag skulle klara mig ekonomiskt. Och det kändes som att jag inte hade någon att prata med. Han ansåg att mina vänner var idioter, och såg till att vi inte umgicks redan i ett tidigt skede. Jag var rädd för att ingen skulle tro på mig. Men lyckligtvis finns vännerna kvar, varenda en.

Till slut kraschade Frida. Att hon, som ”bara gick hemma”, blev utbränd vägrade Sebastian acceptera. Och där och då, när Frida mådde som sämst, började han allt mer ta över barnen på sin sida, säger hon.

– Han skapade medvetet distans mellan barnen och mig.

Sedan separationen från Sebastian har Frida knappt någon kontakt alls med sina barn. De vill inte. Eller kanske snarare – vågar inte, säger hon.

Obeskrivlig sorg

Sorgen hon känner är obeskrivligt smärtsam. Av professionella har hon fått rådet att ha is i magen, tids nog kommer barnen att förstå. Men det är svårt.

– Och ovissheten att inte veta hur länge jag måste vänta. Det kan ta flera år. Det gör så fruktansvärt ont. Det som är så skönt är att när det brister har jag alltid någon att ringa till. Jag har ett starkt stöd, och det är jag tacksam för.

Men ändå. Att inte få finnas där för barnen, att inte kunna trösta när hon vet att de mår dåligt. Inte få dela glädjestunderna. Hon känner vanmakt.

– Det är tydligt att Sebastian vill få mig att se ut som en dålig människa inför barnen. Han säger att jag är sjuk. Och de tror ju på honom! Jag trodde också på allt han sade i början.

Till Frida säger Sebastian att barnen inte vill vara hos henne. Ändå klagar han på att han har dem hela tiden.

Med tanke på att du, i alla fall tillfälligt, förlorat dina barn, har tanken slagit dig att gå tillbaka?

– Nej. Jag skulle aldrig gå tillbaka.

Ångrar du att du bröt upp?

– Nej, jag ångrar mig inte. Jag visste på förhand att skulle bli svårt, men att det skulle bli så här svårt hade jag svårt att tro.

Det som oroar Frida är hur barnen påverkas av att de bor ensamma med en kontrollerande pappa. Kommer de att bli som han? Kommer de själva att hamna i destruktiva förhållanden när de blir äldre?

Bra på att hålla fasaden

Sin egen mammaroll ser hon tillbaka på med dubbla känslor. Å ena sidan har hon gjort allt och de hade en bra relation. Å andra sidan har hon inte orkat vara den där energiska och roliga mamman som hon kunde ha varit.

– Om man får utrymme att fylla på med energi, och gör saker man mår bra av, då orkar man vara en glad mamma. Men just det här med fritidsintressen sade Sebastian att inte var någon mänsklig rättighet. All tid var hans att förfoga över.

Anade din familj och dina vänner vad som pågick? De måste ju ha märkt att du försvunnit som den du en gång var.

– Så här i efterhand började min mamma fundera lite. Men det var svårt, tycker hon, att göra någonting, eller lägga sig i. Några andra i min bekantskapskrets undrade vart den glada, spontana Frida tog vägen. Jag blev isolerad och var ganska tillknäppt och tråkig till slut. Det fanns bara ett skal kvar.

– Men samtidigt är man så otroligt bra på att hålla fasaden uppe.

Utåt sett är Sebastian charmig, hjälpsam och generös. Det har nog varit svårt för utomstående att se hur familjen haft det innanför väggarna, menar hon.

När du ser tillbaka på ert förhållande, har du förståelse för ditt agerande? Är du snäll mot dig själv?

– Jag har förståelse för varför jag hade svårt att lämna. Tankarna om allt jag har förlorat under åren finns där. Jag fått två fina barn som olyckligt nog växt upp i en dysfunktionell familj. Det går inte att få tillbaka något eller ändra någonting. Jag försöker höja blicken och se framåt.

– Han har tagit min själ. Jag kunde aldrig tro att jag som alltid varit så målmedveten, stark och energisk skulle bli nedbruten och förlora mig själv och mina barn. Förhoppningsvis inser mina barn snart vad de är, och har varit, med om. Jag kommer alltid att finnas här för dem.

Fotnot: Frida och Sebastian är fingerade namn.