Under augusti har statsledningen i Helsingfors genomgått omfattande förändringar inför eventuella förhandlingar med Moskva. Bakgrunden är att försvaret slutgiltigt lyckats stoppa den ryska offensiven i öster och att det omedelbara hotet mot landets existens därmed är avvärjt, detta samtidigt som Moskva meddelat att man är villigt att förhandla. Det nya läget har samtidigt påverkat hotbilden mot Åland, där risken för ett tyskt ingripande fortfarande bedöms som möjligt. Trots brist på resurser har markförsvaret därför fått välbehövlig förstärkning. Nedanstående rapport sammanfattar händelserna.

Helsingfors

Finland tycks nu alltså vara på väg att dra sig ut ur kriget och därefter börja förhandla om fred eller vapenstillestånd. Händelsekedjan inleddes den 2 augusti då president Risto Ryti lämnade in sin avskedsansökan, varpå riksdagen två dagar senare utsåg GE Mannerheim till hans efterträdare. Den 8 augusti utsåg Mannerheim i sin tur en ny regering med Antti Hackzell som statsminister och Carl Enckell som utrikesminister. En del av de övriga ministrarna sitter dock kvar.

Följande steg kom den 17 augusti då Mannerheim formellt meddelade att han inte anser sig bunden av den av Ryti undertecknade förbindelsen om att inte sluta separatfred utan Tysklands medgivande. Mottagaren var tyska krigsmaktens stabchef, krigsmarskalk Keitel, som anlänt till Helsingfors enbart för att övertyga den nye presidenten om att fortsätta kriget. Det tredje steget blev att utrikesminister Enckell den 25 augusti sände ett personligen undertecknat brev till Aleksandra Kollontaj i Stockholm med begäran om fredsförhandlingar. Moskva kom den 29 augusti med ett positivt svar, dock med kravet att Finland offentligt meddelar att man bryter förbindelserna till Tyskland. Följande dag gav Mannerheim sitt godkännande, och därmed förefaller processen vara igång.

Åland

Trots omvälvningarna på fastlandet har läget på Åland varit förhållandevis lugnt, detta särskilt som de tidigare överflygningarna med tyska fotospaningsplan nu upphört – den sista över Mariehamn noterades den 1 juli. Därtill har den nyskapade tyska stödjepunkten ”Rotbuche” i Åbolands skärgård heller inte utvecklats som befarat, och har under augusti bara besökts av enstaka jagare och torpedbåtar.

Trots det kvarstår hotbilden. Som tidigare framgått har Tyskland sedan i våras arbetat på en detaljerad plan för att besätta Åland (”Tanne West”), detta för att i händelse av en finländsk separatfred kunna säkra de tyska transportlederna genom Ålands hav. Sverige har i sin tur på diplomatisk väg i omgångar varnat Tyskland för detta, med hänvisning till att Sveriges regering ser det angeläget att ”Ålandsöarnas icke-befästande och neutralisering fortbestår oförändrat.

Ur ett åländskt perspektiv är dock framtiden osäker. De tyska planerna är strikt hemliga, och ingen vet vilka diplomatiska och militära åtgärder Sverige vidtagit. Detta samtidigt som försvaret av landskapet under en längre tid varit klart eftersatt. Framförallt har det saknats rörliga marktrupper för försvar mot fientliga landstigningar och luftlandsättningar. Lokalt har ledningen för kustbrigaden i Mariehamn försökt lappa och laga bristerna, och nu har läget äntligen förbättrats. Redan i slutet av juni anlände en del av de äldre reservister som börjat inkallas på fastlandet (årsklasser 1902 framåt), och därtill har man även överfört en del värnpliktiga som nu utbildas inom kustartilleriet på Herrö och Hammarudda. Med egna resurser och dessa nytillskott har några nya infanterienheter kunnat skapas, vilka nedan beskrivs i korthet.

Avdelning Turpio

Redan den 28 juni grundade kustbrigaden en tillfällig enhet med det formella namnet ”Avvärjningsavdelning Turpio” (Torj.Os.Turpio), vars manskap utgjordes av en blandning av äldre reservister, befintlig personal på Åland samt en del värnpliktiga. Avdelningen leddes av kapten Turpio från brigadstaben i Mariehamn, och fördelades på två avvärjningskompanier, ett lätt kanonbatteri och en signalpluton.

Det ena kompaniet, benämnt ”73. Avvärjningskompaniet” (73.TK) omfattade en kommandogrupp, två kanonplutoner, två maskingevärsplutoner, en gevärspluton samt en förrättningspluton. Den formella styrkan var 164 man, men när manskapet första dagen registrerades i Ålands lyceums lokaler fanns bara 137 man på plats. Kompaniet förlades till Jomala: de två maskingevärsplutonerna i Norrsunda (gården Ollas), och de övriga i Södersunda skola. De följande veckorna ägnades åt strids- och skytteutbildning.

Avdelningens kanonbatteri, ”702. Lätta batteriet” (702.Kev.Ptri), utgjordes normalt av fyra 75 mm fältkanoner (75K/01) som alternerade mellan Herrön och Hammarudda. Den 25 juli sammanfördes pjäserna och grupperades på Västra Ytternäs med uppgift att skydda infarten till Västra hamnen. Besättningen, som inkvarterades i ”Söderlunds villa i närheten, utgjordes nu av 50 man reservister och värnpliktiga under befäl av löjtnant Bror Olov Palin. Redan den 7 juli kom dock order om att batteriet åter skulle splittras och manskapet istället bilda en granatkastarpluton (se nedan). Verksamheten upphörde följande dag, varpå kanoner och ammunition återfördes till Herrön.

Kustbataljon 17

Efter att även en del äldre officerare avdelats till Åland skapades den 11 juli istället den större enheten ”Kustbataljon 17” (RP 17) dit Turpios kvarvarande manskap överfördes. Den nya bataljonen förlades till Jomala och Hammarland: stab och stabskompani (Västansunda); 1. kompaniet (Södersunda skola); 2. kompaniet (Frebbenby skola); 3. kompaniet (Hammarland Torp); maskingevärskompaniet (Gottby), samt granatkastarplutonen (Norrsunda). Totalt räknade bataljonen 772 man under befäl av major Strand.

Bataljonen finns ännu kvar och ansvarar nu för försvaret av Eckerö, Hammarland, Jomala, Lemland och Lumparland. Särskild betoning läggs på möjliga landstigningsområden längs kusten i Hammarland och Eckerö, samt möjliga luftlandsättningsområden (öppna ytor) i Jomala, Hammarland och Eckerö. För transporter vid eventuellt alarm kan man rekvirera totalt 14 lastbilar och 5 bussar från privata ägare i Eckerö, Hammarland och Jomala.

Avdelta bataljonen 9

Första dagarna i augusti anlände ytterligare förstärkningar från fastlandet i form av ”Avdelta bataljonen 9” (Er.P.9) under befäl av major Sorsa. Styrkan på ca 1000 man är för närvarande förlagd till det inre av Åland, och är fördelad på stab och stabskompani (Godby), tre infanterikompanier (två i Finström och ett i Saltvik Fremmanby), ett maskingevärskompani (Emkarby), samt en granatkastarpluton och en pansarvärnspluton (båda i Ämnäs).

Bataljonens ansvarsområde är Geta, Finström, Saltvik, Sund och Vårdö, med betoning på Ålands norra kust och då särskilt Finnö, Kasvik, Karvik och Bertbyvik. Möjliga luftlandsättningsplatser bedöms vara Haga och Saltviks öppna fält samt närliggande sjöar och vikar. Vid alarm kan man rekvirera totalt 7 bussar och 17 lastbilar från Geta, Saltvik, Sund och Mariehamn. Därtill kan kustbrigaden bistå med ytterligare 8 lastbilar som är i tjänst i Mariehamn. Vid behov ställs även skyddskårerna i Finström, Västra Saltvik, Östra Saltvik, Sund och Vårdö under bataljonschefen, med främsta uppgift att avvärja fientliga luftlandsättningar på norra Åland.

Skyddskårens fana

Vid sidan av de militära och politiska omvälvningarna har det även hänt saker på mer fredliga plan, särskilt inom det åländska skyddskårsdistriktet. Framförallt gäller det ett stort treårsjubileum som hölls i Mariehamn söndagen den 13 augusti i Mariehamn – där distriktets nytillverkade fana ”spikades” under högtidliga former.

Fanan har utformats i Stockholm av sekreteraren vid Riksheraldikerämbetet, kapten Johan Kleberg, och har bekostats av advokat K. Littorin samt sytts upp av ateljé Licium. Den föreställer en brunfärgad hjort på blå botten. Till den hör även två friliggande band, varav det ena är blått med texten ÅLANDS SKYDDSKÅRER och det andra ett gult med texten SKF 1918 – ÅH 1939-40, de senare syftande Skärgårdens frikår och Ålands hemvärn.

Bland de tillresta gästerna märktes bland annat kommodor S.E. Hollming från Hemtrupperna och lottarörelsens högsta chef Fanny Luukkonen. Därtill kom även kapten Kleberg från Sverige. I härligt sommarväder samlades lokala skyddskårister och lottor på torget nedanför Stadshuset och prick kl. 12 hälsades de av kommodor Hollming, av distriktsstaben och av lottachefen Luukkonen. Därpå följde själva fanspikningen. Gästerna och utvalda officerare slog i tur och ordning in varsin nubb under högtidliga former. När allt var klart vecklade Kleberg upp duken och överräckte den till Hollming – som i sin tur överräckte den till tf. distriktskommendören major Westerlund med orden: ”tag emot denna fana som symbol för hembygd och fosterland”.

Så följde fältgudstjänst under ledning av distriktspastor Appelgrén, och efter utdelning av befordringar och utmärkelser tågade skyddskårister och soldatgossar runt staden med fanan i spetsen. Efter högtidligheten samlades lottorna till Lottadag i Stadshuset, medan övriga gäster besökte ett stort soldatgosseläger på Möckelö – varpå följde gemensam fältmiddag på Lyceets gårdsplan. Festen fortsatte på kvällen då skyddskårsstaben och gästerna inbjöds till supé i Skyttepaviljongen ute vid Centralskjutbanan i Hindersböle.

Kommentar

Avslutningsvis kan här påpekas att festligheten inte var helt okontroversiell, detta särskilt med tanke på dagsläget och utsikten om ett kommande vapenstillestånd med Sovjetunionen. Självstyrelsemyndigheterna var synnerligen avogt inställda och höll sig borta, och svenske konsul Vendel – som givetvis också var inbjuden – hade passlig nog ”kallats hem” till ett möte i Stockholm. Där hade han uttryckligen avrått kapten Kleberg från att resa till Mariehamn och genom sin blotta närvaro ge sken av en koppling till svenska staten. Jubileet genomfördes dock utan komplikationer och gavs stort utrymme i Ålandstidningen. Men frågan är om fanan någonsin mer kommer till användning?

Kenneth Gustavsson