Juli månad har för Ålands del inte inneburit några dramatiska förändringar, men läget har naturligtvis påverkats av att utvecklingen vid fronten i öster lyckligtvis gått från katastrofalt till stabilt. För oss kvarstår dock hotet om en tysk aktion mot Åland, vilket sannolikt skulle leda till att Sverige i så fall ingriper. Nedanstående rapport belyser främst dessa frågor, inklusive de konkreta svenska aktiviteterna i Ålands hav.

Karelska näset

Under månadens två första veckor har den ryska offensiven fortsatt med oförminskad kraft. Tyngdpunkten har legat vid byarna Tali och Ihantala nordost om Viborg där försvaret till slut lyckas stoppa fienden. Den 1 juli inledde ryssarna även amfibieattacker mot öarna i Viborgska viken, i syfte att via dem kunna nå fastlandet i norr i ryggen på försvaret. Även här har attackerna slagits tillbaka, delvis med tysk hjälp.

I sin ursprungliga plan gav Stalin sina styrkor 30 dagar för att slå den finska armén och nå fram till Kymmene älv, och därifrån hota Helsingfors. Men trots fyra veckors intensiva anfall har huvudmålet inte uppnåtts, detta samtidigt som de allierade haft stora framgångar i väster och nu siktar mot Berlin. Den 11 juli gav den ryska krigsledningen därför order om att offensiven på Näset skulle avbrytas och huvudstyrkorna genast överföras till storoffensiven genom Vitryssland, likaså med slutmålet Berlin.

Även om striderna norr om Ladoga fortsätter har Finland fått en behövlig andhämtningspaus, och trots stora förluster är stridsförmågan fortfarande obruten. Den nya ryska inställningen markerades ytterligare då sändebudet Aleksandra Kollontaj den 14 juli meddelade att Sovjetunionen åter är redo att diskutera fred. Kravet på ovillkorlig kapitulation har övergetts och villkoret är nu att presidenten, statsministern och den övriga regeringen först byts ut. Enligt uppgift pågår redan förberedelser för sådana förändringar inom statsledningen i Helsingfors.

Berlin

Inför en möjlig finländsk separatfred är den strängt hemliga tyska anfallsplanen mot Åland (”Tanne West”) fortsättningsvis aktuell, även om den på senare tid drabbats av både militära och politiska komplikationer. I nuläget talas åter om luftlandsättning av fallskärmstrupper och för ändamålet har två bataljoner hållits i beredskap, dels ”Fallsch,Jg.Battl. Brandenburg” i Danzig och dels ”SS Fallsch.Jg.Battl. 500” i Gotenhafen. Målet är fortfarande Mariehamn, där en första våg skall besätta flygfältet, hamnen och staden. En andra våg skall därefter antingen understöda första vågen eller, om läget så medger, landa på flygfältet. Den tyngre utrustningen avses slutligen landsättas på flygfältet med stora glidflygplan. Men inte heller denna nerbantade version tycks längre realistisk. Den 7 juli gavs order om att bataljon Brandenburg omedelbart skulle överföras till Kraljevo i serbiska Jugoslavien, uppenbarligen för partisanbekämpning. Någon ersättning i Danzig tycks inte finnas tillgänglig.

En ytterligare komplikation är att svenska Utrikesdepartementet (UD) den 4 juli i ”förtroliga” samtal med tyska beskickningen i Stockholm framfört att ett tyskt besättande av Åland skulle vara ett slag mot Ålandskonvention och samtidigt utgöra ett hot mot Stockholm – detta eftersom den med all säkerhet skulle följas av ett sovjetiskt försök att bekämpa de tyska ockupationstrupperna. Av den påföljande diskussionen framgick rätt klart att om Åland hotas av krigiska förvecklingar kommer Sverige att ingripa med kraft. Detta måste numera tas med i beräkningen.

Stockholm

Ur svensk synvinkel är utvecklingen i Finland klart positiv, trots att en eventuell separatfred i sig kan öka hotet mot Åland. I slutet av juni började rikssvenska tidningar återkomma med rykten om en tysk aktion, baserade på uppgifter från den brittiska sk. ”Atlanticsändaren”. Samtidigt fick UD in hemliga rapporter med motsvarande innehåll. Den 5 juli meddelade till exempel beskickningen i Berlin att den bulgariske marinattachén från säker källa hört att Ålandsöarna redan besatts av tyska trupper, och den 8 juli sades att ett tyskt besättande var att vänta inom de närmaste dagarna. Även om ryktena var uppenbart överdrivna har de i Stockholm ändå tagits på allvar.

UD har den 8 juli därför instruerat legationen i Berlin att ”Därest Ålandsfrågan upptages från tyskt håll, bör marinattachén utgå ifrån såsom självklart, att tyskarna icke i strid med Ålandskonventionens bestämmelser överföra trupper eller göra befästningar på öarna”. Man har även sammanställt en formell protestnot som vid en attack skall överlämnas till tyska regeringen. Den tilltänkta noten avslutas med följande rader: ”Den internationella regleringen av Ålandsöarnas ställning har tillkommit väsentligen i svenskt intresse. Sverige har alltjämt ett vitalt intresse av att dessa öar icke förvandlas till en militär stödjepunkt för ena parten i världskriget. På grund härav nödgas svenska regeringen inlägga en allvarlig protest mot den kränkning av konventionen, som de ovannämnda tyska åtgärderna innebära”.

Norra mineringen

Som tidigare noterats har Sverige utarbetat en egen plan (”X-operationen”) för att kraftfullt ingripa om främmande makt attackerar Åland, och under juli har marinen börjat konkreta förberedelser för operationen. Inledningsvis gäller det den sk. Norra mineringen som 1941 lades ut på svenskt vatten mellan Understen och Märket, i höjd med den motsvarande finska på östra sidan. I operationsplanen anges att det är angeläget att före operationen påbörjas svepa denna viktiga minering och lägga ut den på nytt. Med tiden har minlinjerna uttunnats och blivit ineffektiva, men eventuella kvarliggande minor måste först svepas innan nya kan utläggas. Efter längre diskussioner genomfördes svepningen den 3-13 juli av marinens Stockholmseskader. Enligt uppgift påträffades endast 22 av totalt nästan 400 utlagda minor, övriga har slitits loss eller förstörts av stormar och drivisar.

Den omfattande minsvepningen nära Märket med upptill 16 fartyg har med intresse noterats av kustbrigaden på den åländska sidan. Ett särskilt kommando sändes från Enskärs fort ut till fyrlandet medförande en stor optisk avståndsmätare (2 m bas) för att mäta in var minlinjerna gått. Den nya svenska mineringen lades ut i tre linjer natten mot den 18 juli av två minfartyg, understödda av ett flertal torpedbåtar och minsvepare. Även de nya linjerna har inmätts från Märket och rapporterats till brigadstaben i Mariehamn. I bakgrunden finns det faktum att den finländska försvarsledningen ser med viss oro på möjligheten av svensk inblandning i den åländska frågan, åtminstone inte utan direkt inbjudan från Helsingfors.

Södra mineringen

I planen för X-operationen ingår även den ännu viktigare sk. Södra mineringen i vattnen söder och sydväst om Lågskär. Eftersom det här delvis rör sig om internationellt vatten kan mineringen dock inte läggas ut på förhand, men däremot är det möjligt att öva. Den 20-21 juli genomförde sålunda huvuddelen av Kustflottan en stor operativ övning med syfte att dels öva utläggandet av mineringen, dels öva försvaret av denna mot fientlig sjöstyrka. Övningen genomfördes i samverkan med förband ur flygvapnet och kustartilleriet.

Övningen noterades från såväl Nyhamns fort som från posteringen på Lågskär, och vid middagstid den 20 juli identifierades bland annat pansarskeppen Gustav V, Drottning Victoria och Sverige i närheten av Söderarm, och senare hördes kanonmuller i samma riktning. Följande natt observerades bland annat minkryssaren Clas Fleming, flygplanskryssaren Gotland (minläggare) och pansarskeppet Gustav V ca 10 sjömil söder om Lågskär. Vid 05-tiden på morgonen skapade övningen alarm vid staben i Mariehamn, då det kom meddelande om att ”ryskt flyg anfaller fartyg vid Nyhamn” – men med det senare tillägget att det i verkligheten var svenska sjöflygplan som ”anföll” egna fartyg.

Några dagar senare, 25-26 juli, genomförde Kustflottan ytterligare en operativ övning, nu i vattnen Simpnäs-Understen i syfte att ”öva uppsökande av strid med en fientlig sjöstyrka, som söker passera från Bottenhavet till Ålands hav”. Även denna gång hölls de svenska fartygen under noggrann observation från den åländska sidan.

Flygspaning

Under månaden har även finskt sjöspaningsflyg varit aktivt, och ganska regelbundet upprätthållit nattlig övervakning av Ålands hav – men med främsta syfte att stoppa såväl baltiska som åländska flyktingar att ta sig över till Sverige. Flygningarna har växelvis utförts av pontonplanen NK 171 och NK 173 baserade på Lilla holmen i Mariehamn.

Vanligtvis upptäcktes ingenting på havet men den 17 juli blev ett undantag. Kl. 01.35 på natten startade NK 173 med tre mans besättning för en tre timmars spaningstur. Vid 03-tiden upptäckte man en motorbåt i den förbjudna zonen ca 12 sjömil sydost om Lågskär. Båten, som även hade segel, gick med västlig kurs och bedömdes vara en flyktingbåt. Planet kastade ner en kapsel med en skriftlig order om att omedelbart vända norrut – eller bli beskjutna. Efter några varningsskott svängde slutligen båten och hissade den estniska flaggan. Via planets kortvågsradio alarmerades närliggande bevakningsstationer, varpå sjöpolisens AV-113 gick ut från Nyhamn och bogserade flyktingbåten in till Mariehamn. Ombord fanns då 33 estlandssvenskar: 14 män, 11 kvinnor och 8 barn. Dessa har nu förts vidare till en mottagningscentral i Åbo, men deras vidare öde är okänt.

Kommentar

Krigets hårda verklighet har under den senaste tiden även synts i Ålandstidningen, där upprepade gånger publicerats dödsannonser över stupade ålänningar och ålandsanknutna. Dessa är: korpral Verner Sigurd Sundström (Karrböle), stupad 25 juni, begravd i Jomala.

Vidare fänrik Birger Karl Ivar Hägerstrand (oklar hemort), stupad 26 juni och menige Albert Samuel Ansasnummi (Godby), stupad 4 juli. Samt fänrik Martti Nummeli stupad 13 juli, begravd i Mariehamn. Nummeli var född 1916 i Sund, och son till kronofogden Karl Fredrik Nummeli – som själv omkom vid s/s Skiftets minsprängning i december 1916. Ytterligare åtminstone tre ålandsfödda har under samma period stupat, med efternamnen Ehrstén (Föglö), Fahler (Mariehamn) och Sjölund (Saltvik), men närmare uppgifter föreligger inte.

Tyvärr kan även tjänstgöring på Åland vara dödlig. Vid vaktavlösning på Hammarudda fort den 6 juni vådasköts menige Lars Wickström med två skott från motpartens maskinpistol. Den påföljande räddningsaktionen drog ut på tiden då fortets egen läkarunderofficer var på kommendering, och en begärd ambulans från Mariehamn visade sig vara trasig. Först en halvtimme senare anlände en ambulans från jägarbataljonen som då ännu fanns i Jomala. Den svårt skadade patienten fördes till sjukhuset i Mariehamn – där han dödförklarades vid 14-tiden. Wickström begravdes i hjältegraven vid Korpo kyrka.

Kenneth Gustavsson

De tidigare delarna publicerades den 20.1, 17.2, 9.3, 23.3 13.4, 11.5, 8.6 och 29.6.