I mitt fall var det på Jakobsbergs folkhögskolas författarskola i Stockholm, en utbildning jag faktiskt delar med Julén som gick på skolan 18 år före mig.

En skoldag lyssnade vi på inspelningen av ”Orissa”, uppläst av Ola Julén själv. Viktigt att nämna för den som inte känner till diktsamlingen är att den är 169 sidor lång, men med endast en mycket kort strof på varje uppslag, oftast bara en mening. Inspelningen verkar inte gå att hitta på nätet i dag, men jag minns den väl. Den etsade sig snabbt fast i mitt hjärta. Det kändes som att jag föll. Jag hade aldrig tagit del av något liknande förut. Jag hörde ”Orissa” läsas upp precis när jag behövde det. Oket av ensamhet, förtvivlan, begär och vansinne som präglar texten letade sig långt in i mig. Jag blev, precis som så många andra före och efter mig, frälst av Juléns livsverk. Kanske upplevde jag det som han så vackert skildrar nära slutet av samlingen: ”När jag äntligen ser / en smärta som svarar”.

Jag och min partner var till en början goda vänner, och när han en dag tittade igenom min bokhylla för drygt ett år sedan stannade han med blicken på just ”Orissa”. Boken skulle komma att bli en konstant i vår vänskapsrelation, och även längre fram som par. Vi hade båda, på varsitt håll i världen, blivit fångade av texten. Vi brukar tala om ett ”Orissa”-behov, en dragning mot att läsa om samlingen när känslor av sorg, tomhet eller förlamning smyger sig på. I dag står våra respektive exemplar av ”Orissa” bredvid varandra i vår gemensamma bokhylla.

Ola Julén föddes i Stockholm 1970 och dog 2013, 42 år gammal, i samma stad. Han debuterade med ”Orissa” på bokförlaget Ink 1999. Diktsamlingen blev den enda bok han publicerade i Sverige under sin livstid. I Danmark kom däremot den korta sviten ”400” ut på förlaget Basilisk år 2001. ”Afrikas verkliga historia”, vars manus hittades i Juléns hem efter hans död i augusti 2013, skulle egentligen ha publicerats långt tidigare. Men han drog tillbaka det från förlaget, och slutligen publicerades samlingen postumt av Nirstedt/litteratur 2019.

När jag nu läser ”Texter” – en samling av Ola Juléns mindre kända dikter, artiklar och intervjuer – slås jag av det faktum att jag efter ”Orissa” aldrig kände att jag behövde mer. Texten hade bekräftat allt jag någonsin känt, och jag kände mig ärad av att ha tagit del av Juléns skickliga penna. Många är de som sagt det förut, men det krävs en enorm disciplin för att sudda sig ner till den korta ordmängden; till ärligheten som står kvar, naken. Ändå tänker jag att ”Texter” är unik i det att den nästan är en slags handbok till alla som bestämmer sig för att ta sig an ”Orissa”. Det är ett stillsamt och respektfullt potpurri med gehör för den älskade diktsamlingen.

Jag reagerar på intervjuerna med Julén som finns med i boken. I två verkar intervjuarna förstå hur man bör förhålla sig till både honom och ”Orissa” mer än i den tredje, som ägde rum vid Poesifestivalen i Nässjö 2000. Intervjuarna tycks nästan maniskt vilja tillskriva ”Orissa” en slags ironisk eller humoristisk underton, tillsammans med att frenetiskt försöka omsätta både poetens process och själva texten i ord.

Kanske pekar både Nässjöintervjun och ”Texter” i stort på ett intressant fenomen som angår många av Ola Juléns läsare: det här med att, genom väldigt lite publicerat material och desto mindre efterlämnade personliga spår, försöka destillera vem den mytomspunna Ola Julén var och vad hans ”Orissa” är. Jag själv är nog ett offer för både detta och att koppla samman min kärlek för boken med min empati för poeten. Han har en stor fanskara än i dag, men reduceras kanske också ibland till en slags incelpoet, en ledsen och kärlekskrank man som lyckats slå an något grundläggande allmänmänskligt hos sina läsare. Men i ”Texter” suddas denna reducering ut, och fördjupar bilden av Ola Julén och hans litterära kvarlåtenskap. Känslorna var hans allt, och de behövde inkarneras i ord. Resultatet: en katharsis för många som läser ”Orissa”, och som jag till viss del också upplever nu i det nyutkomna arkivgrävet.

”(…) för jag är inte ute efter att skapa litteraturhistoria. Det är oväsentligt.”

Så säger Ola Julén under den så kallade Orissa-intervjun vid Poesifestivalen i Nässjö 2000. Ändå var det just det han gjorde. Och att göra det som ”Texter” gör, att veckla ut både hans person och hans författararv för oss efterlevande, är oerhört värdefullt. Precis som jag nämnde tidigare kan ”Texter” kanske fungera som ett slags invigande guideverk till hur man bör läsa Julén. Eller så kan den läsas helt fristående, med lika mycket begivenhet; vissa har, och undertecknad medräknad, redan tagit ”Orissa” som sällskap vid livets både hög- och lågpunkter.

”Ola och jag har pratat i mer än två timmar. Det har varit ett stillsamt men kraftfullt samtal. Jag har fått en märklig känsla av att vi har känt varandra ett tag, fast det inte är så. Antagligen är det en reaktion Ola ofta möter”, skriver Petter Bengtsson i en intervju med Ola Julén i tidskriften Babel, publicerad 2003. Och visst får jag samma känsla av att läsa ”Texter”. Jag har fått dyka ännu närmare en tankevärld och ett konstnärskap som jag så länge fascinerats av.

Det enda jag kanske önskade var en epilog för att slippa lämnas ensam med bokens sista ord, för de slår hårt. Ändå: att tvingas möta dem är nog lika viktigt i allt det här egentligen.

”Fredag 8 juni 2007. Det är ett eksem eller det är ett eksemliknande syndrom / Det är kriget eller det är ett krigsliknande tillstånd / Det är sommaren igen, min älskade / Men sommaren den här gången är genomskinlig / Vi är, som någon sa, en annan gång / Också då ur ett djupt mörker: / Vi är i slutet av början.”