Tove Jansson (1914-2001) gjorde själv aldrig någon hemlighet av att hon förälskade sig i kvinnor och hade samkönade relationer. Tillika kan en queer tematik återfinnas i hennes litteratur och konst.

– På det sättet levde hon väldigt fritt och modigt under en tid då homosexuella handlingar var förbjudna i lag och betraktades som en sjukdom.

Det säger Kira Schroeder, producent vid Moomin Characters som äger rättigheterna till Mumintrollen. I tisdags var hon på Åland för att föreläsa just om hur Tove Jansson behandlade frågor om kön och sexualitet i sin konst.

Kärleksförklaring

Tove Jansson ogillade att sätta etiketter på sig själv och andra. Till sin förläggare Helen Svensson berättade författaren att hon ibland förälskade sig i en kvinna och ibland i en man. Könet spelade mindre roll, det avgörande var människan.

Hennes första samkönade förälskelse var regissören och teaterchefen Vivica Bandler. De två träffades 1946, och trots att kärleksaffären endast varade några veckor förblev de vänner livet ut.

– Det förändrade Tove på djupet och det syns också genast i hennes konst, säger Kira Schroeder.

Ett exempel är en muralmålning som beställdes till restaurang Stadshuskällaren i Helsingfors. ”Något dekorativt” löd beställningen och resultatet blev fresken ”Fest i staden” och systerverket ”Fest på landet”. I det första verket finns flera hänvisningar till konstnärens eget liv. I förgrunden på målningen sitter Tove Jansson själv med en liten muminfigur intill sig. Bakom henne dansar Vivica Bandler med sin make Kurt Bandler.

Ett eget språk

Enligt Kira Schroeder går det också med säkerhet att fastställa ytterligare en referens till Vivica Bandler, och den finns i muminberättelserna.

Karaktärerna Tofslan och Vifslan gör entré i ”Trollkarlens hatt” (1948). De två har ett eget språk, som senare visat sig vara analogt med hur Tove Jansson och Vivica Bandler formulerade sig till varandra i brev på 1940-talet.

– De hade precis samma uttryck och sätta att vrida och vända på orden, säger Kira Schroeder.

Vid en första anblick kan könsrollerna bland karaktärerna i Mumindalen verka traditionella – den moderliga mamman och den feminina Snorkfröken och så vidare. Men Kira Schroeder lyfter också fram Filifjonkan, som glatt får vara singel utan att behöva gå runt och drömma om en prins, och Mumintrollet som får vara hjälte utan att besitta några som helst machoegenskaper.

– Och Muminmamman har också en rebell i sig. Vill hon inte diska ställer hon ut disken i regnet.

Mymlan har i sin tur många barn, och svårt att hålla reda på dem. Just ordet ”mymla” användes i Tove Janssons vänkrets som ett kodord för sex – och ofta samkönat sådant.

Kreativ kris

Konstgrafikern Tuulikki Pietilä var den som senare skulle bli Tove Janssons livslånga partner. Hon är förebilden till figuren Too-ticki, som introducerades i muminboken ”Trollvinter” (1957).

– Tove började vid den här tiden känna sig ganska vilsen i alla de kommersiella kraven som började ställas på hennes verk. Men på något sätt lyckades Tuulikki hjälpa henne genom den kreativa krisen.

Det Tove Jansson gjorde var att på sitt sätt normalisera homosexualiteten, och att berätta om de utmaningar som följde med den. Serien om Muminfamiljens hembiträde Misan och hennes hund Ynk är ett sådant exempel. Hunden bär på en hemlighet och därmed också en munkorg. Men en dag står han inte ut längre och avslöjar för Muminmamman att han gillar katter och inte hundar. Muminmamman gör ingen stor affär över det Ynk berättar, utan bistår i stället honom i sökandet efter en katt.

Det har sagts att samkönade relationer i Tove Janssons litteratur skildras allt ljusare i hennes senare verk – måhända för att samhället i sakta mak öppnat upp för tanken att kvinnor kan bli kära i kvinnor och män kan leva ihop med män. I ”Rent spel” (1989) får läsaren följa ett äldre par – konstnären Jonna och författaren Mari.

– Det mest radikala här är kanske att de lever ett lugnt vardagsliv, utan de stora dramatiska kriserna som finns i de andra novellerna, säger Kira Schroeder.

Mångfasetterade

”Var och en ser vad han förmår och det är det som är meningen”, säger en av karaktärerna i novellen ”Konst i naturen” (1978). Det är ett citat som stämmer väl in på Tove Janssons berättelser, anser Kira Schroeder.

Tove Jansson var helt enkelt en person med många dimensioner, och så också hennes verk.

– Att ha de queera glasögonen på är bara ett sätt att läsa till exempel Mumin. Det fina med konst är att den kan tolkas på många sätt. Man behöver inte tänka på de här referenserna eller vara medveten om bakgrundshistorien för att njuta av berättelserna.

Föreläsningen var en del av programmet Åland Pride, som arrangeras av föreningen Regnbågsfyren. Konferencier var Katarina Gäddnäs.