– Till slut gick de med på det. Redan då var jag inte så intresserad av att prata med militären och generaler, utan jag gick till sjukhus, flyktingläger och begravningar och rapporterade om om det civila lidandet, säger han.

– Men jag var 24, och det var amerikanerna som organiserade åtkomst för journalister till olika platser. Det kändes som ett äventyr när man fick flyga ut över Mekong-deltat i helikopter, med sidodörren öppen och en man som bemannar ett maskingevär. Det var som på film, och jag tänkte att det här är väldigt krävande omständigheter, och att om jag kan skriva artiklar härifrån är det något jag känner så väldigt mycket starkare för än att rapportera från riksdagen, tillägger han.

Efter det har hans arbete som utrikeskorrespondent fortsatt att ta honom till utvecklingsländer och platser där konflikt eller katastrof råder, och hans fokus har alltid legat på de vanliga människorna.

Fallskärmsjournalistik

I tisdags deltog han i ett panelsamtal på temat ”Media i krig och fred” som organiserades av Fredsinstitutet, tillsammans med advokaten Klaus Ilmonen och folkrättsjuristen Ralph Wilde.

Han säger att han som journalist ofta kritiserar mediebranschen över att områden och konflikter tillåts att glömmas bort.

– Vi ska diskutera medias roll i konflikter, och ofta har media ett enda ämne i huvudfokus. Just nu är det Ukraina. Det har varit ett grymt och vedervärdigt krig som har fångat världens intresse, och som en följd av det hör man inte om konflikterna i till exempel Yemen eller Etiopien. Afghanistan var tillbaka i nyheterna runt årsdagen men annars pratar man inte mycket om det, om kvinnorna och barnen där. Titta bara på hur annorlunda folk har ställt sig till att ta emot ukrainska flyktingar jämfört med flyktingar från andra länder. Så jag försöker lyfta upp de ämnena, att Ukraina är förfärligt, att vi inte vet vad konsekvenserna av det som händer där blir, men att världen också som helhet är i dåligt skick och går åt fel håll, säger han.

En annan särskilt problematisk aspekt av hur media bevakar konflikter och utvecklingsländer i dag är vad han kallar ”fallskärmsjournalistik”.

– Det betyder att en nyhetsbyrå i stället för att ha en fast korrespondent i landet skickar dit reportrar när det hettar till, så att man bara får rapporter från när konflikten intensifieras och inget av sammanhanget eller hur landet och kulturen fungerar annars. Det blir en väldigt missvisande bild, och ännu mer om det är en person som inte är bekant med landet, språket eller kulturen som direkt behöver börja rapportera. Ibland har man till och med ett nyhetsankare på plats med hjälm och skottsäker press-väst för att läsa upp den sammanfattning som gjorts från redaktionen i Helsingfors. Då får man bara stereotyper, ingen sympati eller förståelse för människorna där. Finland är lite sämre än de nordiska länderna på att ha fasta korrespondenter i Mellanöstern och Afrika, men det är dyrt, säger han.

Som ett exempel på bra utrikeskorrespondens lyfter han fram Anna-Lena Lauréns arbete i Ukraina.

– Men ett annat problem är att det börjar saknas journalister med mycket erfarenhet och ett längre perspektiv. När jag träffar de studerande på Tammerfors universitet och visar dem mina foton undrar de vad jag är för en sorts dinosaurie som var med redan i Vietnam, skrattar han.

Journalist, inte konstnär

Rauli Virtanen ser sig varken som en krigskorrespondent eller en konstnär.

– De säger att de bästa krigsfotona är anti-krigsfoton, och det håller jag med om. Jag hatar när folk refererar till mig som en krigskorrespondent, det kommer med för mycket associationer. Jag fokuserar mycket på flyktingfrågor, hälso- och sjukvård och utbildning i de här länderna. Men på samma sätt som en sportjournalist nog drömmer om att täcka olympiska spelen snarare än den lokala brännbollsmatchen dras jag till utmaningen med att vara konfliktjournalist.

Han tror att många journalister som slutar känna så kanske blir cyniska och desillusionerade med tiden, och tänker att de inte kan påverka.

– Kanske jag lurar mig själv att tro att det jag gör är viktigt, att det påverkar människors inställning och att man i en tid av desinformation kan se saker med egna ögon och påminna folk om historien. Jag drivs av nyfikenhet, och känslan av att få ut en artikel som kanske ändrar någons uppfattning om Bosnien eller Afghanistan.

Bara på utställningen på kulturhistoriska, ett axplock av hans bilder från en av de konfliktzoner han besökt, syns en multitud olika människor med olika ställningar i samhället: den sovjetiska armén, talibanerna, gamla män som lär små flickor att läsa, en enbent man på kryckor som hoppar fram till ett Nato-fordon och en pojke som poserar med sitt huvud lutat på en motorcykels bränsletank.

Alla ser lika lugna och avslappnade ut.

– Jag vet inte hur jag gör det, och jag var inte medveten om det innan folk som besökte mina utställningar började notera det. Jag brukar säga att jag är en gammal man och att det är något man respekterar i de länderna, men det handlar mycket om kemi. Man måste vara vänlig och förklara vad man gör, och be om lov. Om inte folk skjuter, för då tar man bara bilder, säger han.

Han hade kunnat gå i pension redan, men säger att han tänker fortsätta med sin rapportering så länge han är frisk nog att göra det. Han säger att en stor faktor är nyfikenhet, och en annan rastlöshet.

– Jag kan inte släppa tanken på hur det ska gå för mina vänner och platserna jag besökt i länderna jag har rapporterat ifrån. Och jag märker att jag blir mer dyster, att jag får svårt att fira saker som jag tycker är nonsens eller fästa något värde vid underhållning. Men det är priset jag betalar för att fokusera på seriösa saker, och så länge folk är intresserade av det jag har att berätta är det det jag vill göra. Jag ser det som en hobby mer än ett jobb, och nu när jag arbetar som frilansare kan jag åka i princip vart jag vill. Nästa år åker jag till Asien för att jobba på min nästa bok, säger Rauli Virtanen.

Bilder på de döda

Var drar man då linjen mellan nyhetsfotografi och konst, och inom nyhetsfotografi, var går gränsen mellan rapportering och voyeurism? Den sydafrikanske fotografen Kevin Carter kritiserades så intensivt för sitt Pulitzer-belönade foto av en svältande sudanesisk flicka som iakttas av en gam att han tog livet av sig.

Amerikanske Nick Ut, också Pulitzer-vinnare för sitt berömda foto av en napalm-skadad flicka i Vietnam, har aldrig kritiserats på samma sätt utan fick i fjol en prestigefylld medalj av president Joe Biden för sina insatser för fotokonsten.

– Vi blir kallade gamar ibland, och man förstår det. Men speciellt i början av konflikter brukar folk ha ett enormt behov av att få prata. Jag blir ofta tillfrågad hur jag kan stå och prata med och fotografera folk som är under förfärlig stress. Men jag tror de känner att det är en form av terapi, och att berättandet kan bidra till en förändring. Men om läget inte förändras och man kommer tillbaka till samma flyktingläger tre år senare kan människor ha börjat se en på ett annat sätt, som att man kanske bara är där för att tjäna pengar, säger Rauli Virtanen.

Det är en avvägning som på nytt blev aktuell i och med kriget i Ukraina, där många nyhetsorganisationer som annars ogärna visar döda kroppar i sin rapportering valt att göra det.

– Det är intressant. I konflikter längre bort har man varit försiktig med det, men i det här fallet har både nyheterna och sociala media valt att tillåta bilder på de döda. Jag har själv stått i Bucha och tagit bilder när de grävt upp massgravar. Skräckinjagande bilder, men de har blivit publicerade och jag har själv visat upp dem på utställning och sociala media. Inte de allra värsta. Men i syfte att verkligen visa hur förfärligt det här kriget är, säger Rauli Virtanen.