Till vardags är han timmerman och husbyggare, men som ett komplement har han börjat bygga båtar i sitt snickeri.

– Landskapet ordnade en kurs ute på Föglö i början på åttiotalet där jag var med. Vi var ute på ett varv och byggde två sådana här snipor, med två riktigt duktiga båtbyggare till lärare. En av dem hette Sven Sundblom och han hade byggt över 200 båtar i sitt liv och var pensionär då, och han var så bra på att lära ut att vi alla kunde ta det till oss. Det var väldigt värdefullt, och efter det har jag själv börjat, säger han.

De båtar han bygger är beställningsjobb. Även den här båten är byggd för försäljning, men han tycker framför allt att det är viktigt att hålla traditionen vid liv.

– Det är inte så många av oss båtbyggare kvar på Åland nu, så det är en stor aspekt. Jag har tre pojkar och en är i byggbranschen och nog intresserad. Men de är i ungdomen och har familjer så hinner kanske inte så mycket. Men det vore ju roligt om någon kunde ta över, säger han.

På frågan om en kurs i att bygga klinkbåtar borde ordnas igen med anledning av att UNESCO, förenta nationernas organ för utbildning, vetenskap och kultur i fjol tog med byggsättet på sin lista över immateriella världsarv, svarar han tvekande.

– Det skulle väl inte vara så tokigt, men jag tror att många av de som är intresserade brukar ta sig ner till sjökvarteret och vara lärlingar när det byggs båtar där. Man lär sig bra den vägen, och det är nog svårt att livnära sig helt som båtbyggare. Man ska gärna ha fler ben att stå på.

”Frågar inte om priset”

Ralf Danielsson har, inklusive den här, byggt 14 båtar i varierande storlek och stil. Ett av hans båtbyggen börjar med att han åker ut i skogen och letar efter lämpliga tallar. Efter det sågar han upp plankor och sätter dem på tork.

– Men man kan nog beställa från en såg också. Det ska ju vara lite speciellt, inte vara några kvistar i dem till exempel. Men när man har plankorna börjar man hyvla, och sätta upp kölen och stävarna. Sedan mallar man, flera olika mallar tills man får formen och i den här är det fem. Man passar in sambordet och sedan undan för undan basar man till dem. Det är en lång process, och mest bara hantverk.

Hantverksaspekten är väldigt viktig för honom.

– Undan för undan, vartefter man får borden på plats och båten börjar växa fram är det ju nog roligt, och det är en fin känsla när det börjar bli färdigt. Och det hör man på alla som sysslar med hantverk, att de är väldigt nöjda över att åstadkomma något, säger han. Han skrattar och säger att kulturarvets framtid har sitt liv i skärgården.

Just den här båten är beställd till Järsö, men tidigare har han även sålt båtar till Åbo.

– Köparen där var riktigt glad att han fick en, och många var imponerade när de såg den. Där finns det nog ett intresse. De skulle vilja ha nya träbåtar och det finns kanske inte så många som kan bygga en. Kanske där skulle finnas att ben att stå på för en intresserad skärgårdsbo, säger han.

Det tar honom ungefär en vinter att bygga en snipa av den här storleken, och en tidigare båt har han jobbat på under två vintrar. Många av de som hör av sig och visar intresse har redan bruksbåtar, och vill ha en träbåt för fiske och för att finåka.

– Det märker man på dem som är intresserade på riktigt, att de frågar aldrig direkt vad en båt kostar och de försöker aldrig pruta. Vill de ha en och hittar någon som bygger så vet de att de måste passa på, säger Ralf Danielsson.

Behövde klara sig själv

På hans gårdsplan står även en timmerstuga med så kallade dalaknutar i hörnen och stockar som bärande bjälkar i taket. Även den har Ralf Danielsson byggt själv, ända ned till fönsterlisterna och betonggrunden.

– Det är en kilformad knut som blir tätare ju mer stugan sätter sig. Så om den inte blir bättre med tiden så blir den åtminstone inte sämre. Den är tätad med lindrev, och jag har huggit träden i min egen skog och sågat dem här på gården. Sedan har jag bilat stockarna med yxa. I jobbet har jag byggt en hel del hus som kommer som färdiga byggsatser, där man bara plockar ihop efter en ritning, så det här var roligt. Jag ville se om jag skulle klara av det, säger han.

Inne i stugan ska han ha sin egen smedja där han ska göra mindre grejer. Han nämner ljusstakar och bruksföremål.

– Pappa hade en liknande smedja av stockar när jag var barn. Han var en ganska duktig smed, för det brukade vara så ute i skärgården förr i tiden att skulle man ha något så måste man göra det själv. Så jag var med där som barn och trampade i bälgen och hjälpte till, och lärde mig grunderna. Sedan har jag gått en kurs, och det blir väl att gå några till. Nu pratar jag som att jag skulle leva i hundra år eller något, men man måste ju se framåt, skrattar Ralf Danielsson.

På frågan vad som manar honom till att bygga båtar och stugor enligt modeller som är många hundra år gamla svarar han att det handlar om ett hantverk som växte fram ur ett behov av att vara självförsörjande och skapa saker som höll och fortsatte fungera.

– Jag tycker om kulturen som kommer med gammalt hantverk. Det visar på att man klarade sig förr, det gick att leva utan maskiner, och det där ska man hålla vid liv om man bara är intresserad. Och det finns en otrolig tillfredsställelse i att göra något med händerna som håller i hundra år när man har börjat tröttna på slit och släng. Jag vill behålla det här gamla, och jag vill att det lever vidare, säger han.