Så var det dags för nypremiären av musikteatern ”Katrina” och i publiken på Alandica rådde en stor förväntan. Musikteatern bygger som bekant på romanen ”Katrina” av Sally Salminen, född i Vårdö på Åland, med musik komponerad av ålänningen Jack Mattsson från Jomala. ”Katrina” har därmed blivit en helt åländsk angelägenhet beträffande text och musik.

Vid den första uppsättningen av ”Katrina”, 1997 i Eckerö, var Robert Liewendahl manusförfattare medan Johanna Garpe var regissör. I nypremiären är det författaren Carina Karlsson som skrivit manus tillsammans med Ida Kronholm. Vi hade anledning ana en genomgripande förändring av ”Katrina”. Och svaret är att genomförandet av föreställningen är annorlunda. Mest på grund av scensättning och scenografi. Man anar regissörens hand som stor medskapare i hur föreställningen visualiserats. Jag är imponerad av skaparkraften hos Ida Kronholm och Carina Karlsson.

Scenografen Maria Antman har arbetat med nedtonade färgskalor och avsaknad av rekvisita i scenframställningen. I stället skapas gestaltningen av långa sjok av tunna tygstycken som skådespelarna formar och bearbetar. Publiken får tänka till ordentligt för att hinna med i scenbyten och olika tidsspann. Det är spännande och nytt men rumsbegreppet planas ut och förvirrar stundtals.

Men det kan man göra då föreställningens stora styrka ligger i Jack Mattssons fantastiska musik och de olika sånger som han och Lars Huldén skapat. I inledande sången möter vi Erica Backs vackra mezzosopran och fortsätter med Leonarde Brändströms tuffa ”Håll räjt!”.

Musikaliskt sett är Erica Back en fullträff med en sober och lugn röst, och framför allt bär hon upp rollen som Katrina helgjutet. Det är så rätt att hon pratar österbottnisk dialekt vid ankomst till Åland som senare övergår till den vackraste åländska. Det imponerar stort. Leonarde Brändström som Johan känns också rätt i rollen som tillsynes bekymmersfri vårdöbo. Han har en snygg barytonröst och rör sig säkert på scenen men känns inte helt bekväm i de mer klassiska sångerna. Men vi får höra honom i ett kort solo i ”Sommarpsalm” där han lyser fram med sin vackra röst.

Scenen då Katrina tackar nej till byns insamling till ko åt henne och familjen är stark och vittnar om att Sally Salminen tog ställning för de svaga i samhället. Hon befinner sig i Amerika då romanen skrivs och följer på nära håll uppkomsten av arbetarrörelsen och kvinnorörelsen. Katrinakören sjunger kraftfullt om att de förslavade ska ”Kräva sin rätt.”

Philip Björkqvist agerar och sjunger rollen som kapten Nordqvist stabilt och med stor pondus. Samspelade fint ihop med Erica Back.

Katrinakören, som är amatörsångare, agerar tillsammans med huvudrollsinnehavarna, det förstärker förstås sången. Men kören har också goda vokala förmågor. Lätt att älska är sjömanssången ”Hem från havet”. Trevligt var det att se barnen på scenen. Det gav liv och närhet till föreställningen. Ida Kronholm låter i andra akten könet och individen suddas ut till förmån för kollektivet där alla strävar mot samma mål. Familjen dansar enhetligt klädda i ”Buenos Aires tango” ledd av sonen Erik som spelas av skönsångaren, tenoren Andreas Nordström.

Akt nummer två är generellt tyngre och mörkare men fastare till formen och går rakt in i hjärtat. Jag tänkte på scenen med Katrina som spikar kistan till lilla dottern Sanna som dött. Johan förmår inte. Här hör vi kören och skådespelarna sjunga klassikern ”Sommarpsalm” som begravningspsalm. Och Leonarde Brändströms stämma lägger guldglans över tonerna. Mycket berörande.

Vi är nog alla eniga om att Jack Mattsson var en mästare till att skapa vackra melodier. Det var fantastiskt att höra Estonian Sinfoniettas och Anna-Maria Helsings tolkning av hans musik.

Eivor Lindström