Platsen är den lilla staden på ön mitt ute i Östersjön, där Simone äntligen fått sitt efterlängtade bokkafé i Gallerian. Sonen Ludvig är lycklig över att få lära känna sin pappa och Lily, som närmar sig livets slut, trivs med att vara behövd av sina vänner men börjar ändå förbereda sig för att ta farväl av allt. Lisa strävar efter att återskapa en fungerande mor-dotter-relation, men när kraven blir för stora är det bara alkoholen som lindrar ångesten. Liv famlar i tillvaron efter mening och känner att alla hon behöver tycks försvinna och lämna henne.

En spirande förälskelse, lika omöjlig som åtråvärd, ryms också i Lindbäcks berättelse: Simones väg korsas av Georgi som kommer till Åland från ett fattigt land i syfte att samla ihop pengar för ett drägligare liv i hemlandet, där hans mamma och lillebror finns. På Åland ska han bara stanna några månader och han förundras och fascineras av platsen. Snart lär han känna både Simone, Lisa och Lily och livet tar en ny vändning.

Lindbäcks roman är en stark berättelse med flera bottnar. Här ryms utanförskap, förlust av identitet och sökande efter sig själv. Miljön är trevlig, väl gestaltad och förhöjer berättelsens känsla av äkthet. Beskrivningen av ön är idyllisk, i synnerhet i Georgis ögon, och som tidigare Mariehamnsbo följer man lätt vandringarna upp och ner längs stadshusbacken, fram och tillbaka till hamnen och vart än personerna rör sig.

Lindbäcks Åland är en paradisisk ö där alla har det bra, men där karghet, isande vindar och starka känslor ryms, sida vid sida.

Även om stora frågor tas upp så är det vardagen som drar in läsaren i berättelsen. Alla små saker som omnämns, ges plats och tid, de känslor och tankar som rör sig hos personerna. Bokens största styrka ligger i personteckningen, där alla inblandade tecknas med omsorg och förståelse. Lindbäck kan konsten att levandegöra och att få sina litterära gestalter trovärdiga. Psykologiska mönster tydliggörs och förankrar berättelsen. I synnerhet beskrivningen av Georgi, som sitter utanför gallerian på en filt med en pappersmugg i handen och längtan efter ett bättre liv i blicken, berör mig som läsare.

Språket i Stenkast flyter lätt och intrigen tätnar snabbt. Lindbäck lägger ut pusselbitar som tvingar läsaren att fortsätta vända blad och som gör att spänningen bibehålls ända fram till sista sidan. Jag hoppas att Lindbäck redan nu planerar en fortsättning.

Liv Wentzel